...inte sömnkaoset

Hjälp! Alla vet hur viktig sömnen är för att vi ska fungera. För att vi ska kunna tänka klart, vara trevliga, bygga muskler, återhämta oss och för att känna oss som människor och inte som zombies. Inatt gick vi över gränsen för hur mycket sömnkaos en familj får ha. Stora 8-åriga Vilda har de senaste veckorna blivit mörkrädd. Det hör till åldern, så vi har rekapitulerat och låtit henne sova inne hos oss. Jag har snällt sovit i hennes säng. Det var en ok lösning... tills nu. Nu vaknar 5-åriga Leo storasyrrans nattliga strapatser och har upptäckt att det är orättvist. Han vill också sova med oss. Inte i sin säng. Gah!

Det är inte mycket jag begär. Jag behöver inte 8 timmar sammanhängande sömn i egen säng för att fungera. Men att ligga och knö ihop med en gymtande, sparkande torktumlande kamin är mer än vad jag klarar av. Så vad gör man? Jag tar tacksamt emot tips och tricks. Under tiden provar vi med lite mutor eller varför inte kalla det för motivationspresenter. Säger till Vilda att "Varje natt du sover i egen säng får du ett klistermärke. Efter fem klistermärken äter vi glass på Lassemajas" eller något annat motiverande...Efter tio något ännu mer motiverande osv.  Detsamma gäller lille mannen. Han sover visserligen bättre än sin storasyrra, men lika bra att ha med båda på tåget. Såklart säger de ja till denna idé i vaket tillstånd. Glass är ju gott.

Vi får se hur det blir med den saken om några timmar. De har en tendens att ändra sig. Precis när jag slumrat in och kanske tillochmed kommit in i min allra goaste sömn... just då kommer hon. Står där vid sängkanten med sina allra ledsnaste hundögon. Tigger om lite närhet. Då gör det ont i mammahjärtat att neka. Att vara rationell. Då lyfter man gärna på täcket. Men inte i natt. För nu är det nog.

Jag bävar. Stålsätter mig för att gå tillbaka med Vilda så många gånger som det behövs. Hon har sin säng, sitt rum. Jag har min. Finns ingen skönare säng. Finns inget hellre jag skulle vilja just nu än att krypa ner i kalla rena lakan och soooova. Så får det bli. Gonatt!

Att kommunicera med lappar

När jag en dag kom nerrusande efter att ha försovit mig möttes jag av tre post-itlappar på köksbordet. En till världens bästa fru. En till världens bästa kille och en till världens bästa tjej. Få saker gör mig så glad: att få en liten handskriven lapp från någon jag tycker om. Han har gått upp astidigt för att ta tåget till Stockholm, å ändå hunnit tänka och skriva till oss.

Ibland möts jag av en lapp på hallgolvet efter en sen utekväll: välkommen hem! Ibland under kudden. Någon gång i kylskåpet. I nån burk. Små, små ord av kärlek.

Jag älskar lappkommunikation. När jag var liten låg det nästan alltid en lapp på köksbordet när jag kom hem från skolan, oftast från mamma, hon gillar också lappar. På lappen blandades info med kärlek. Typ: "Pasta finns i kylen, kommer hem vid sex, älskar dig. Puss mamma".

Jag skriver också mycket lappar. Till kollegor, vänner och mig själv. Skulle inte klara mig många timmar utan post it. Det avlastar hjärnan att skriva upp saker. Vill inte gå runt och tänka på att komma ihåg vad jag ska komma ihåg. Ingen får längre säga till mig "kan du hjälpa mig att komma ihåg det". Nä. Skriv en lapp!

Att få en lapp på vindrutan på bilen är väl den enda lapp som jag inte älskar. Å-böter. Eller från parkeringsgrannnen som tycker jag parkerar för nära. Eller för snett. "Jag gör mitt bästa, hälsningar Jennygranne" kanske jag ska skriva på en lapp och sätta på hans vindruta?

Ord som ger perspektiv

Det tar sådan tid. Att ta sig igenom den. Började för säkert ett halvår sedan men sedan tog det stopp. Ville inte somna med tårar i ögonen mer.

Nu läser jag igen. Har kraften. Nu får jag till och med kraft av att läsa hur Kristian skulle uppskattat att få leva det liv som jag lever. Varje sida ger mig perspektiv. Ger mig tårar men framförallt anledning till reflektion.

Orden verkligen golvade mig igår innan jag släckte lampan. Kristian Gidlunds så inneliga beskrivning av hur han hade umgåtts, pratat och klättrat i träd med det barn som han aldrig fick. Fick mig att verkligen verkligen uppskatta mina egna barn. Gick direkt in och tittade på dem när de sov. När de andades sina små trygga andetag. Vilande i sina sängar. Snufsade dem i nacken. 

Tänkte på vilka sanna skatter de är. Tänkte att vi borde klättra i träd mer. Bråka mindre. Ha långa samtal och verkligen lyssna på deras underbara tankar om livet och allt som sker. Det går ju faktiskt att prata om andra saker än läxor, att det är viktigt att äta upp sin mat eller att inte spela för mycket spel på paddan. Vi borde grilla korv och titta på stjärnorna lite oftare.

Så i dag har jag försökt påminna mig. Vid alla dessa tillfällen när man så lätt glömmer att ta vara på det man har. Vardagen. Livet. När jag faller in i mina gamla tjatmönster tänker jag idag: uppskatta livet nu för i helvete. Vissa får inte uppleva detta! När jag ligger bredvid Leo och han inte vill somna och stressen kommer för jag egentligen måste hinna med en massa tvättvikning och plocka ur diskmaskinen tänker jag: shit vad mysigt att han vill hålla min hand. Och när Vilda min fina, envisa, trötta och dessutom vänsterhänta åttaåring kämpar med att lära sig att knyta rosetter tänker jag: detta är ett moment. Just nu lär hon sig något som hon har användning för resten av livet. Att kunna knyta sina egna skor är sann självständighet. Och att sedan se glädjen i hennes ögon när hon lyckas med något så svårt, det är obetalbart.

Så jag fortsätter, läser, gråter och lär. Gör det du med. Kristians fina ord finns kvar i böcker och i hans blogg.

Städa, städa varje fredag...

... Och så varje jul. Eller mest hela tiden. Och rensa. Och slänga. Och renovera. Efter typ 7 år börjar vi vakna. Huset har fått vara som det är. Jag har varit lite stolt över att kunna låta tvätthögen ligga och pysslet spridas i huset. Finns ju viktigare saker. Visst serru. 

Tills nu. Nu ska utemöbler målas, örtagårdar byggas, alla lådor och skrymslen gås igenom och sorteras. Barnrum målas. Förvaring fixas. Vad har hänt med min "låt det vara"? Plötsligt har ett nytt behov av förnyelse och att veta vad som faktiskt finns i lådorna dykt upp. Fan vad skönt att slänga. Återvinna. Sälja. Uppfinna system. Styra upp det röriga. 

Mangan är rädd för att jag fått städmani. Min dotter tar efter och ägnar timmar åt sortering. Jag är inte orolig. Vet att jag är städperiodare och att Vilda fått min sorteringsgen är nog bara nyttigt. Fullt fokus på en sak i taget. Snart går det över. Snart är det träning, skola, jobb och aktiviteter som kommer ta över. Då kan det vara bra att det är rent, nymålat och tomt. Då kan vi fylla på.

Första dagen på jobbet

Svensk Sommar när den är som bäst. Nyligen kvällsbadad på Killingsholmen. Kärlek. Och jag har börjat jobba. Och det är faktiskt helt ok. För efter två magiska veckor i Frankrike och sedan fullt njutande av sommarsverige är jag helnöjd. Först var det grymmaste bröllopsfesten i vackraste bröllopspimpade trädgården i Lindome som sedan avlöstes av tre gudomliga dagar i idylliska Fjällbacka. Toppat med en magisk dag i finaste Mollösund. Å alltihop ihop med mina varma och gästvänliga vänner. Ett fantastiskt sätt att få umgås med vänner och se deras smultronställen är att faktiskt kunna tacka ja när de bjuder in. Det är sällan man hinner, men det går. På sommaren.

Sen lek, bad och fix hemma i Skintebo. Finaste vädret. Godaste grannarna. Rose på nymålade möblerna på altanen. Krabbfiske och simborgarmärke. Örtagårdsbygge och megatotalrensning av gammalt bröte. Sommarrootcamp. Grill och poolparty. Hallonplock och glass. Sova. Långfrukost. Njuta. 

Så igår började tankarna på jobbet göra sig påminda. Hade glömt koden till kontoret. Hälsotecken. Trodde det skulle bli jobbigt idag. Det blev det inte. Alls.

För att göra mjukstart och få ut det godaste av dagen mötte jag upp med min fina vän och yogalärare Cristina. Tidigt. Stilla. Hennes första semesterdag. Min första arbetsdag. Vi cyklade till havet och gjorde yoga och mediterade. Fridfullt. Vackert. Sen cyklade jag till jobbet. Värme i luften. Suget i benen. 

Det tar ju alltid ett tag att komma in i jobblunken och eftersom vi endast var fyra tappra på hela kontoret och många kunder på semester så var det oerhört lugnt och skönt. Läsa mail. Rensa. Planera och förbereda inför höstens alla kommande projekt. 

Men så ringer mobilen. Sveriges Radio P4 Extra som undrar om jag vill komma till Radiohuset och prata om utomhusträning. I direktsändning. Riks. Om jag vill!!!??? Snällaste kollegan täcker upp när jag susar iväg. 

Plötsligt händer det. Expert på utomhusträning. Det är jag! Lyssna gärna här.

Syskonbråk

Visst. Vi har det härligt på semestern. Så grymt vackert och gott och ljuvligt. Men... varje härligt tillfälle skuggas av tjafs mellan Vilda snart 8 år och Leo nyss 5 år. "Jag vill gå hem" "Hon restas" "Jag vill sitta bredvid pappa" "Han slog mej" "Hon fick mer glass än mej" och så vidare. 

Varför måste syskon bråka? Jag har nu legat och googlat på "syskonbråk" och läst att de blir bättre människor av det. Att de lär sig det sociala spelet. Ja, jag vet att det hör livet till. Kan räkna ut att det inte alltid är happy happy bara för att det är semester: men någon enda jävla gång kanske vi kunde få slippa?

Mellan stranden och glassen djupandas vi och pratar allvar. Drar in det ena och det andra och hotar och lockar. Efter surfingen och innan yogan smäller vi i dörrar och skriker åt varann. Sen har vi det myyyysigt. Sen bråkar vi lite igen om vem som fick mest crêpe eller om hur texten går i en viss låt. Innan läggdags diskuterar vi enligt konstens alla regler om hur vi vill ha det i morgon för att vi ska slippa bråka. Och hoppas, hoppas.

Frukosten brukar löpa på förhållandevis bra. Vi äter gott och mycket och länge och sen har alla glömt vad vi lovade igår. Och är persikoyoghurten slut börjar tjafset direkt.

Men, så länge det är svarta siffror på sista raden får man väl vara glad som familj. Och jag kommer aldrig sluta hoppas.

Vardagslogistikshjältar

Igår fick jag frågan, som jag ganska ofta får, om hur jag får ihop allting. Jobb, barn, Rootcamp, egen träning, blogg och surdeg. Och jag svarar alltid: för att jag har så fina nära och kära som alltid ställer upp. Och för att jag inte skäms för att fråga om hjälp. 

Igår kväll var det min mamma och pappa, häromdagen var det farmor och Feffe och nästa gång blir det förmodligen farfar och Christine. Ja vi har många vardagslogistikshjältar runtom oss.

Det som, förutom att vi löser vardagslogistiken, är så positivt med detta är att barnen och far-/morföräldrar av olika slag får en nära och helt egen relation. Egna rutiner och aktiviteter. På sitt sätt.

Jag tänker ofta på hur förbannat bra vi har det. Att dessa fina finns. Att de bor så nära. Att de för det mesta både vill och har möjlihet att vara med våra barn. Jag är så grymt tacksam för att de tillsammans gör det möjligt för mig och Magnus att jobba, träna, resa, gå på fest ellet allt annat vi hittar på. Tack!

Så glad att jag har er

I morse stack de iväg själva till skola och dagis. Orkade inte vänta på långsamma mamman. Där stod jag lite förvånad kvar halvfärdig i hallen och tittade på deras små skor. Fasen vad härliga barn jag har! Ibland. 

Som bortblåst var utbrottet vid frukostbordet. Och med ett leende tänkte jag tillbaka på gårdagens sönderklippta kalsonger. Fiffig liten kille jag har som gör en egen gylf med hjälp av nagelsaxen...

Som förälder får man stå ut med så många olika sorters prövningar. Som att kunna tygla sig när ens barn vägrar öppna mjölkpaketet som en vanlig människa utan bara måste prova att hälla med stängd pip. För att det går. Ett tag. Först kommer det lite, lite, sen kommer resten som är kvar i paketet. Med ett ljudligt ploffsch ligger det mjölk överallt. Lite i tallriken, lite över barnet. Mest på bordet. Sipprar ner på golvet. Mjölkdropparna man får i nacken när man står på alla fyra och torkar upp gör det inte lättare att behärska sig. 

En annan utmaning man som förälder inte kommer undan är första samtalet om blommor och bin. Igår frågade min snart 8-åriga dotter om både det ena och det andra innan hon somnade. Kan ha haft att göra med fiffiga lillebrorsan jagade henne med sönderklippta kalsonger tidigare under kvällen. Hursomhelst tyckte jag att jag löste det bra. Fick fundera lite. Tänka mig in i vad jag själv kunde tänkas vilja veta när jag var i den åldern. Oj. Hoppas jag slipper fler frågor om detta på ett tag. Får skicka henne vidare till pappa. Han är bra på pedagogik...

Men shit vad glad jag är att jag har er älskade ungar! Utan er hade jag förmodligen stannat. Inga andra gör mig så rasande förbannat skitarg eller så uppriktigt, bubblande glad. Inga andra utmanar mig som ni.

En skrynklig sedel i en smutsig kopp

Idag gjorde jag det som jag tänker på nästan varje dag. Gav pengar till en kvinna som sitter och tigger på samma ställe dag ut och dag in. Jag går förbi precis framför hennes fötter. På väg till jobbet. På väg hem. Detta är hennes jobb. Hon tigger inte genom att ropa eller skramla. Hon bara sitter där. Har förmodligen barn i samma åldrar som mina egna. Med helt andra förutsättningar.

Tänk att sitta så. Utan to-do-listor, ingen som tar dig tillvara. Tänk att bara vara tärande. Idag regnade det dessutom. Hon satt stilla kvar. Jag hade för en gångs skull lite kontanter kvar i plånboken efter gårdagens Lisebergsbesök. Jag tvekade, men la sedan min skrynkliga lapp i hennes smutsiga kopp. Jag har råd att ta mina barn till Liseberg. Hon har inte det. Hennes ansikte lös upp.

Länge har jag medvetet inte gett något, någonsin till någon tiggare. Haft det som princip. Tänkt att om jag börjar ge så vill de ha mer. Krävande blickar. Tänkt att pengarna går till någon liga. Inte till tiggaren. Men hur vet jag det? Det är ju egentligen bara en ursäkt för att inte ge. Som gör att jag tryggt kan gå förbi och låtsas som att varje tiggare är luft.

Denna kvinna är inte luft. Jag möter henne varje dag och hon ler mot mig. Hennes jobb är att sitta dag ut och dag in på samma ställe. Hon kommer inte be om mer i morgon. Det är jag säker på. 

Jag är fortfarande kluven när det kommer till att ge pengar till tiggare. Men en sak kan jag iallafall slå fast: alla som tigger har det sämre än du och jag. Om de fick välja skulle de inte tigga. Det kostar inget att behandla dem med respekt och att se dem även om du inte väljer att ge.

Det ena behöver inte utesluta det andra

Idag var jag på ett jätteintressant frukostseminarium hos Kntnt: Social by default. Mycket klokskaper bland annat om hur vår värld har förändrats de senaste åren. Hur smartphonen blivit en förlängning av oss. Hur online flyter ihop med IRL. Hur alla är sina egna medieproducenter och massmedia spelat ut sin roll.

Dethär med att tillbringa mycket tid på sociala medier väcker känslor. Mest hos dem som inte gör det, tycker jag mig märka. Hos dem som har synsättet att om jag tillbringar mycket på sociala digitala medier så är jag per automatik inte social i verkligheten. I livet. Men det ena behöver inte utesluta det andra. Det är min uppfattning när det gäller det mesta. Och online är väl verkligt, eller? Jag är tusen gånger mer social med mina verkliga vänner med hjälp av min smartphone än utan den. 

Jag älskar min telefon men inte så mycket för att prata i den. Utan av många, många andra anledningar. Som att lyssna på och ta del av vad andra lyssnar på för musik. Som att få veta vad som händer i omgivningen och världen. Som att blogga och dela med mig av stort som smått. Som att ta del av andras bloggar. Som att kommunicera med nära och kära och nya och gamla vänner. 

Som stressad småbarnsmorsa är den digitala verkligheten perfekt som komplement till IRL. Verkliga livet. Jag får lagom korta uppdateringar och kan ta det på tider som passar mig. Mellan dagis och jobb. På bussen. När pastan kokar. Då tar jag mig tid som jag aldrig annars skulle vara social på. Livet som småbarnsförälder skulle annars bli väldigt isolerat och oerhört familjekoncentrerat utan det digitala.

Visst, att vi tar upp vår mobil 150ggr/dag är ingen underdrift. Visst borde vissa kanske lägga ner den oftare. Jag också. Speciellt när vi är med våra barn. Men. Att skippa online, sociala medier eller vad vi nu vill kalla den digitala världen för, är ingen lösning. För allt hör redan ihop. "Välkommen till folkligheten". Ingen idé att vara motvalls. Bättre att fundera på allt det positiva denna förändring för med sig. Vilka möjligheter den ger. Och fundera på hur vi kan integrera det sociala-digitala i våra liv på allra smartaste sätt. Utan att göra avkall på samtal och social aktivitet i det analoga livet. Då är vi bättre förberedda när vi ska bemöta våra barn. För de växer upp i detta samhälle och tillbringar mycket tid online. I deras verklighet är det digitala redan en naturlig del. Och så kommer det förbli. För de är Social by default.

Vår påverkan på precis allt

Vissa dagar är jag så medveten. Vill göra allt rätt: Ekologiskt, empatiskt, ekonomiskt, rättvist, hjärtligt, klimatsmart, giftfritt, djurvänligt, miljövänligt, hälsosamt, säsongsbetonat, klimatkompenserat, raw, skärmfritt, vegetariskt, holistiskt, effektivt, sunt, naturligt. Härligt...

Jag blir så stressad. Åker till Frölunda torg med barnen och vips dras med i påskkommersen. Där fokus är färg, godis, onödigt och billigt. Kreativa modemamman kommer fram för en stund. Måste nog plötsligt sy nya vårliga kuddar. Köpa nya färgglada ljusstakar och fjärilar! Ett behov jag inte hade igår. Då skulle jag rädda världen. Sluta dricka billig apelsinjuice och plastsanera hemmet. Hade läst massa bra artiklar i Hunger och Natur och reflekterat ordentligt över att vi kan påverka. Genom att inte dras med. Tänka efter innan jag öppnar plånboken när 7-åringen övertalar mig om att vi måste ha en ny färgglad ljusstake. I okänd plast. Billigt producerad i okänt land.

Blir så glad när vi mitt i Åhléns påskkaos räddas av det miljövänliga fairtradecafét Barista. Vi glömmer shoppingen för en stund och äter mumsiga mackor och dricker kanongott kaffe med gott samvete. Får tid till att prata med mina barn om jordens och livets orättvisor. Blir stammis direkt och med det fiffiga stammiskortet (som dessutom är världens första komposterbara kort) skänker man vid varje köp en skolmåltid till skolbarn i Etiopien. Tack! You made our day. Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni ger er in i Göteborgs cafékonkurrens.

Just Do It.

Det måste vara den bästa sloganen som finns. Bara gör det. Gör det bara. Gört!

Den funkar i så många lägen, vid så många tillfällen. När det går trögt. När jag tycker synd om mig själv. När något känns jobbigt och komplicerat. När jag bara ser hindren och inte hittar lösningar på att komma över, under eller runt.

För när jag gjort det, när jag är klar och har fått perspektiv då, då är det skönt. När jag klarat av det jobbiga, vare sej det rörde jobbet, hemmet, vännerna eller träningen då inser jag hur rätt och kanske relativt lätt det var. Och vilken energi jag fick av att jag faktiskt klarade av det. Och vilken motivation jag fick till att göra mer.

Genom att göra höjer jag ribban.

Att låta julen komma emellan

Jag har inte slutat blogga. Det är bara Julen som har kommit emellan. Jag vet att barnen älskar den. Och vissa vuxna också.

Och visst finns det saker med julen som är bra. Som att man kanske tänker lite extra på sin ensamma gamla mormor. Som att vi passar på att umgås med människor som vi älskar. Som att baka lussebullar och titta på fantastiska små och stora luciatåg. Som alla tända ljus. Som glögg.

Om det inte hade varit för alla höga förväntningar som aldrig infrias hade jag gillat den mer. Om det inte hade varit så fullkomligt överdådigt med mat och julklappar hade jag kanske tyckt om den.

Alla de senaste jularna har jag gråtit en skvätt. I hemlighet. På morgonen, vid granen när våra barn öppnat sina första klappar och jag inser att det bara kommer fortsätta rulla på. Att vid kvällens slut orkar de inte öppna mer, medan vissa barn inte får någon julklapp alls. Att dagen kommer fortsätta i en mat- och sockerorgie medan vissa familjer får gå till stadsmissionen eller någonannanstans för att få mat och klappar. Att medan vi funderar på hur vi ska hinna med allt och alla innan Kalle, sittter många ensamma med TVn som enda sällskap.

Och så är det detdär med allt fixande. Inför Julen. När alla decemberkvällarna går åt till julfixande inser jag att jag inte hunnit träna. Att jag inte hunnit blogga. Att det inte är som det brukar. Då blir jag lite ilsk. 

Men kanske är det bra. Att komma ur mina rutiner. Både vad gäller mat, träning och vardag. Om jag låter julen få komma emellan och slappna av i att allt inte är som vanligt. Att orättvisorna alltid finns där, men runt jul uppmärksammar vi dem mer för just då blir de tydligare. Om jag accepterar att det är ok att slappa och äta och bara umgås kommer jag nog uppskatta träningen och vardagen när Julen är över... 

Längtar lite ... men nu är det jullov!

Styrkan i sårbarhet

Vi vill alla känna tillhörighet. Bli godkända. Älskade. Så vi presterar och presterar. Söker bekräftelse. Vill vara perfekta. Livrädda för att göra fel. 

Vi vill att livet ska vara perfekt. Vill ha allt på samma gång. Vill inte känna besvikelse, rädsla, sorg eller skam. Vill att alla ska vara till lags och allt i balans. Vill ha massor av glädje och att allt ska vara sådär skönt och flyta på. Harmoni. Vill inte göra bort oss. Vill inte att våra barn ska vara ledsna. Och ingen annan heller  för den delen. Happy, happy! 

Och det funkar, eller?

Lyssnade på ett grymt TED-talk där forskaren Brené Brown pratar om sårbarhet. Om skam. Om styrkan i att stå upp för våra brister. Om värdet i att våga blotta sig.

Hon menar att man inte kan radera vissa känslor. Att vill man ha det ena så behöver vi tillåta oss att känna det andra. Vill vi känna glädje måste vi släppa fram sorgen. 

Och så talar hon om Wholehearted people. Wholehearted. Det skulle jag så gärna vilja vara lite oftare. Helhjärtad.  En person som med självklarhet ser sin rätt att finnas. Som duger. Precis som jag är. Med alla fel och brister. Som inte definierar mig själv utifrån vad jag presterar, utan vem jag är. Som vågar visa mig sårbar.

Helhjärtad. Så härligt ord.

Måste ha!

Suttit många timmar framför datorn. Ägnat mig åt min nya kärlek. Nike Free Run (löparskor med barfotakänsla). Kan ju designa helt själv här. Kul! Måste bli rätt färg. Så sjukt snygga. Så sjukt sköna. Habegäret släpper inte greppet. Blir nog svarta med neongult och rosa. Rosa eller neongul Swosh? Och svart eller vit sula? Eller rött och vitt? måste matcha träningskläderna. Många val. Dethär är ju viktiga grejer. Värt att lägga både extra tid, engagemang och pengar på...

Men så finns det ju de som inte har några skor. Alls. Får dåligt samvete när jag tänker på artikeln jag läste i Metro i veckan. Att nu när kylan kommer behöver Stadsmissionen massor av vinterkläder. Varma kängor. Långkalsonger. Jackor. Tillochmed med begagnade underkläder. För vissa har inte ens råd med det. Egna kallingar alltså.

Så jag börjar rensa garderoben. Det jämnar visserligen inte ut någon orättvisa. Men hjälper iallafall någon långt ifrån golvvärme och brasa att frysa lite mindre. Om kroppen. Och det väcker mina tankar  om hur jag kanske vill prioritera i fortsättningen.

Om jag har möjlighet att skänka något när jag köper till mig själv. En god tanke inför julen. Kommer be mor- och farföräldrar att om de vill kan de lugna sig med klapparna. Räcker ju med lite. Barnen badar ju bokstavligen i paket redan innan tomten dykt upp. Köp hellre en julklapp till någon okänd och skänk till Stadsmissionen. Eller skänk pengar till BRIS, till barn som kanske mår skit under julen, här. 

Move Your Ass and Your Mind will Follow

Så är det ju. Om jag byter miljö får jag nya infallsvinklar. Annan inspiration. Om jag hela tiden sitter på rumpan på min plats på kontoret kommer sällan några nya, kreativa tankar.

För mig handlar det inte bara om att byta miljö. Mycket av kreativiteten skapas genom själva rörelsen. Minns en lång löprunda där säkert ett tiotal uppslag till blogginlägg dök upp. Och lösningar kom på saker som jag grunnat på. Jag ville inte sluta springa för min hjärna var i ett så gott flow.

Många kreativa och klarsynta tankar dyker ju också upp direkt efter träning. När man är slut i kroppen har hjärnan liksom fått en rening. Tänker på magiska stunder sittande i bastun efter svettig längdskidåkning. Eller när jag fått idéer stående i duschen efter gymet. "Så ska jag göra ju". Eller "Varför har jag inte provat det här?"

Kört fast? Just Move Your Ass

Fuck it mode

Nu kör vi! Så fantastiskt sköna ord. Att inte hålla tillbaka. Inte oroa sig för vad andra ska säga. Inte tänka på att någon annan säkert gör det bättre. Lita på att det jag gör faktiskt är skitbra. Kanske inte i allas ögon. Men på mitt sätt. Enligt min magkänsla. Med mej vid rodret.

Tack ni som påminner mig när jag halkar ur. När jag tappar fokus på "kör" och fastnar i "tänk om". Speciellt tack Icona Pop för er tolkning av uttrycket "Fuck It mode" (se Skavlan ni som inte är bekanta med detta). Äg, ta plats, kör!

Jag vet ju att kör många gånger är bättre än håll tillbaka. Att ja är roligare än nej. Men med "Fuck it mode" fick jag ord på ett känsloläge där jag vill vara mer och oftare i. "Fuck it" gör det lättare att påminna mig om hur bra det egentligen kan vara. Lättare att plocka fram. 

Så jag snodde det, gjorde det till mitt och fyllde det med Jenny. Varje gång jag går in i "Fuck it mode" känns det grymt. När jag är där kommer idéerna av sig själva. Får mer gjort, är gladare. Ser inga hinder. Det vill liksom bli bra då. Av sig självt.

Inre gymnastik

Bolibompa. Idag var det bara så bra. Att se sina små morgontroll sitta rufsiga i soffan framför TVn och ropa "Idag var morgongympan lätt mamma". De satt båda två stilla och övade på att tycka om sig själva. Att säga till sig själv: "Jag är unik. Ingen är så bra som jag på att vara jag. Jag är värdefull".

Jag vet inte om jag håller med om att inre gymnastik är lätt. Det är tvärtom bland det svåraste. Iallafall för mig. Som vuxen. Vad är det som händer när man växer upp? Jag funderar ibland på när det hände. Exakt när blev det självklaraste i världen för ett barn så otroligt svårt? 

Skulle jag veta vem eller vilka eller hur eller när så skulle jag kunna förhindra att mina barn tappar det. Tappar sin naturliga självkänsla. Den som bor därinne i var och en av oss från början. Som är så lätt så man egentligen inte borde behöva öva. Men jag övar varje dag och det får mig att må bra. Inre gymnastik är kanske inte så lätt, men lika viktig som yttre. För jag är värdefull. Du med.

Helnöjd kund!

Min frisör är bäst. Inte bara för att hon klipper och färgar som jag vill ha det, utan för att hon vet hur man ger detdär lilla extra. Som gör att jag inte byter. Någonsin. Som gör att jag vill rekommendera henne vidare till alla jag känner (men hon har alltid fullt och lång väntetid så tyvärr kan ni som läser inte få uppleva hennes finlir).

Vad är då det lilla extra? Jo. Först och främst klipper hon på tider som passar mig. Ibland rysligt tidigt innan jobbet. Förstå att jag blev förvånad första gången hon erbjöd sig att fixa macka till kaffet! Ibland blir det kvällsklippning. Då har jag med mig min bästis och en flaska vin (som vi inte bjuder frisören på förstås). Men hon bjuder på snax och bästa loungemusiken. Ibland klipper hon på helgen. Då kan jag passa på att ha med stora tjejen. Henne klipper hon också.

Och sen blir jag aldrig någonsin påprackad någon ny onödig stylingprodukt. Men behöver jag någon fixar hon såklart alltid det bästa. 

Och nuförtiden har jag ju lugg som behöver underhållas. Hon skulle aldrig klippa "ekonomilugg", utan jag piper in när det behövs så fixar hon det. Gratis. Utan bokning. Det är det bästa. Hon vet att om hon bjuder mig på ynka tre minuter så är jag henne så himla tacksam. Och helnöjd. 

Killar med tofs

Blir så trött. Ja min son har långt hår. Ibland har han hårspänne, ibland tofs. Och igår ville han ha två, som Pippi. Det är helt ok för mig. Men när han sedan får höra "Jaha, vad är dethär för liten tjej som kommer och hämtar storasyster" av min dotters inskränkta, kvinnliga fritidspedagog blir jag arg! Önskar att jag hade svarat med hennes egna logik "jaha vad härligt med en manlig pedagog i förskolan" eftersom hon har kort hår och långbyxor. Inte långt och kjol. Istället ser jag mina två barn titta både frågande och förnärmat på fröken. Hon vet ju mycket väl att han är en han. Även med pippitofsar. Så onödig kommentar. Lika onödigt som när samma tantpedagog för en tid sedan påpekade att "killarna faktiskt var riktigt duktiga på att hoppa hopprep". Ja? Suck. 2013. Kan vi inte enas om att killar med tofs i håret, örhängen och som älskar att pyssla pärlhalsband till nära och kära är precis lika normalt som tjejer med kort hår, blå BMX och skateboard. Alltid.