fredag 20 maj 2016

Av vilken anledning och till vilket pris springer DU?

Idag är det exakt ett år sedan jag skrev. Det har inte varit läge. Jag har inte haft lust. Det har funnits annat som fått ta plats. Men visst har jag saknat dig min blogg. Idag drogs jag hit. Det måste vara ett tecken på att det är dags. Dags att skriva nya kapitel. Hoppas du vill läsa.

Idag har jag varit ledig från mitt "sitta-stilla-jobb" i stan och varit i skogen istället. Träffat en tjej som jag coachar i hur hon kan röra sig mjukare. Vi pratade mycket om rörelse snarare än träning. Om vikten av avslappning ibland. Speciellt om man är en energisk och energifylld person. Hur ett kortare mjukare steg kan vara uppbyggande snarare än nedbrytande. 

Hon har sprungit mycket förut och älskar det. Men av olika anledningar gör hon det inte längre. Det känns tungt och ibland smärtsamt. Vi har enats om att så kan hon inte ha det. Det vill hon ändra på.
Det fiffiga är att hon kan jobba med det varje dag - för går hon ju hela tiden. Och det mjuka rörelsemönstret finns redan där inne - hon behöver bara plocka fram det. 

Vi pratade också om att många kommer springa Göteborgsvarvet i morgon. Det finns otroligt mycket glädje i det. Och visst är också jag sugen. Det är lätt att dras med. Så jag ställer mig frågan: av vilken anledning skulle jag göra det? Jag kommer då fram till att det skulle vara en kul upplevelse. En folkfest och härligt när det känns som att hela stan står och hejar på just mig :). Ställer då följdfrågan till mig själv: till vilket pris vill jag springa Göteborgsvarvet? Då blir svaret: till inget pris. Alls. Jag ska ju inte springa över två mil på asfalt om jag riskerar att få ont eller inte är tillräckligt tränad. Jag ska inte springa Göteborgsvarvet bara för att behålla en bra plats om jag sprungit på en hyfsad tid åren innan. Jag gillar ju inte ens asfalt. Punkt.

Jag skulle vilja fråga alla som springer och genomlider loppet med smärta, som tar en Voltaren eller två innan loppet, alla ni som inte tränat tillräckligt utan bara ska genomföra. Av vilken anledning? Till vilket pris?


Glada fötter och glad helg och hoppas inte alltför många drar på sig skador för livet utan faktiskt har förberett sig och lyssnar på sina kroppar!




tisdag 19 maj 2015

Löparens Hjärta

Nu är den slut. Löparens Hjärta. Boken där Markus Torgeby så fint beskriver kärleken till skogen och löpningen. Okomplicerat om komplicerade känslor. Om att hitta sin väg.
"Löpning är den fria människans rörelse. Den kräver inga hallar eller maskiner, man behöver bara dra på sig skorna och ge sig ut. Upptäcka. Låta blodet cirkulera. Allt blir tydligare då."

Att strunta i tid, distans och prestation och springa för att det är skönt. Det är modigt. Det är häftigt. Det är värt en chans.

Vi har alla olika behov. Men också samma. Det grundläggande. Jag tror att tystnad och reflektion är något grundläggande. Något som vi alla behöver men inte tar hänsyn till. För att fungera behöver iallafall jag göra plats för tystnaden. Det är så mycket som vill ha uppmärksamhet. Så många som vill höras. Så många jag vill räcka till för. Då blir tystnaden min räddning. Egotiden. Egentiden. Reflektionstiden. Det kan vara på yogamattan, vardagsrumsmattan eller på min klippa. Men bäst mår jag i löpningen. Av löpningen. Där förenas kropp och huvud. Då blir det lugnt däruppe. 

Markus skriver om tystnaden:
"Vems tankar är det jag går runt med om jag aldrig hinner tänka efter? Om jag aldrig ser på mitt liv utifrån, om det aldrig är tyst? Inte är det mina egna i varje fall."
Det är inte alltid så att jag springer för tystnaden eller utan någon tanke på prestation. Jag har sprungit en del lopp. Det triggar till träning. Det är kul och jag gillar att slå min tidigare tid. och ibland är det kul att slå andra. Men de finaste stunderna och det goaste flowet har varit ensam i skogen. När jag inte har någon tid att passa. När jag tittar mig omkring. Luktar och lyssnar. Hänförs över vad min kropp kan orka. Hur långt den kan ta mig. Hur bra man kan få må.

Jag gillar också hans resonemang om skor. Kanske för att det rimmar så bra med den resa jag gör med Runfeeling just nu. Springa som vi är skapade.
"Jag fattar inte varför det finns så många skitskor med tjocka sulor som gör det svårt att springa på det sätt som vi är skapade för. Löpning är enkelhet, det är det som är dess styrka. Alla kan springa, det kostar inget. Det behövs inga skor som är utvecklade av Nasa"

Att boken ackompanjeras av mina Islandsnostalgihjältar Sigur Rós gör den bara bättre. Lyssna och njut!  Läs och lär!


tisdag 12 maj 2015

När det inte blir som man tänkt sig

Det finns ett lopp som jag måste springa. Tjejmaraton, 5 mil i terräng. Ett lopp för dem som inte kan. Men det blir inte i år heller. Förra året var jag redan anmäld till Stockholm maraton som gick för tätt inpå. I år var jag fast besluten att jag skulle springa och anmälde mig direkt när anmälan öppnade.

Men sedan har saker ändrat sig. Jag har ändrat mig. Byggde upp mitt onda knä med sjukgymnastik två gånger i veckan. Blev av med meniskskadan. Wow! Känner inget av den alls, så det är inte det. Utan det faktum att jag borde vara uppe på distanser som 2-3 mil nu. Men jag har bara sprungit små korta 20-minutersrundor senaste månaden. Innan dess någon mil bara. Det håller inte för 5 mil. 

Men jag har hittat något annat. Något som kommer göra att jag håller för längre distanser. Livet ut. 

Jag är just nu i en process där jag hittar mitt naturliga rörelsemönster. Smygande tassar jag fram. Mjuk avslappnad fot. Låg tyngdpunkt. Utnyttjar kroppens gummiband. Det tar tid och går inte fort. Stärker fotleder. Sitter på huk. Går barfota. Spretar med tårna. Känner på underlaget. Väcker liv. Blir alldeles lugn. Tom i huvudet. 

Låter kanske flummigt och är lite frustrerande. Men det funkar. För mig. Om ett tag är det dags för nästa steg på Runfeeling Academy. Då får jag fler ledtrådar. Längtar. 

Men det blir inget långt Tjejmaraton den 14 juni. Inget Göteborgsvarv. Inget Midnattslopp. Nada. Men det blir annat och det är skönt när annat kan vara lika bra. Eller bättre. 

Det är skönt när man får ändra sig. När saker inte blir som man tänkt sig. Utan kanske precis tvärtom. Det är härligt att ha vissa saker kvar. Lopp att se fram emot. Platser att besöka. Människor att möta. Smaker att smaka. 

Ikväll blev det långsamt. Kort och lätt. Tyst. Men i fantastisk miljö. Med känsla.


onsdag 22 april 2015

Att hämta kraft utomhus

Längtar ut! Naturen är just nu som ett grönt, mjukt, ljust, fågelkvittrande vaccin. Särskilt just nu. Och speciellt  för oss många som tillbringar största delen av dagen inomhus. Kanske på kontor, kanske i butik, kanske på ett lager, i en studio, i ett konferensrum. I en bil eller på ett sjukhus. Ja många av våra platser är inomhus.

I naturen går det lätt att glömma tid och rum. Det är ingen myt att vi behöver naturen. Att vi behöver känna, se och dofta det som är naturligt. Det får många av oss att må bra.

Vi stressar och pressar, ordnar och fixar, men i skogen eller på en klippa vid havet behöver vi inte det. Här är det redan ganska ordnat. Vågorna kommer och går. Trädens knoppar slår ut. Utan stress och press. Helt naturligt. Utan att vi lägger oss i. Det är nog därför det blir lugnt därinne när vi är därute.


Ikväll var det magiskt igen. På utomhusträningen med Rootcamp. I vackra Billdals park. Jag är så lyckligt lottad som får hålla på med detta! Jag älskar våra ledord #träningsglädje #utomhus #tillsammans. De är enkla och geniala. Det viktigaste för oss i Rootcamp är ju att ha roligt ihop när vi tränar utomhus i grupp.


Jag hämtar kraft från naturen. Har du provat det på sistone?






torsdag 16 april 2015

Att njuta av mat är en konst

Det är så fantastiskt hur saker kan förändras över bara ett enda samtal eller möte. För exakt en vecka sedan var jag på en kurs om vårt naturliga rörelsemönster. Där mötte jag bland alla härliga människor Anton. Han driver sajten magkliniken.se där han hjälper människor till bättre maghälsa.

Jag har inga stora problem med magen men känner att jag kastar i mig maten. Den mat som jag så noga valt ut. Som så ofta är både god och vällagad. Nyttig och färgglad. 


Men jag har bråttom. Måste träna på lunchen. Måste jobba in lite tid. Måste skynda till någon syssla efter middagen. Ofta sitter jag med myror i brallan och tittar på när barnen långsamt petar i sig och pratar om annat. 

Jag vet om att man ska lägga ner besticken mellan tuggorna. Jag vet att man inte ska prata med mat i munnen. Jag vet om att man ska tugga ordentligt. Att det tar ett tag innan hjärnan fattat att jag är mätt. Det är inte nytt för mig att vi tillgodogör oss näringen bättre om vi äter långsammare. Men tills nyss spelade denna information ingen roll. Jag andades in maten iallafall. Av vana. 

Under den senaste veckan har jag medvetet ätit långsamt. Tittat på maten. Luktat och bara ätit. Tagit mindre tuggor. Tuggat. Inte pillat på telefonen eller tänkt på vad jag ska hinna med när sista tuggan är slukad. Och det är alldeles lugnt i magen. Det räckte med ett möte som påminde mig om det som jag redan visste; ät långsamt och njut! 

Det är en konst som jag övar på. Hur äter du?





söndag 12 april 2015

Först frustration. Sen sensation.

Jag liksom smyger fram. Låter foten känna på marken. Med avslappnade fötter som med mjukhet sätts ner under mig. Utan anspänning. Så vill jag röra mig. Mjukt. Medvetet. Släppa spänningen i sätet, i höften, i magen. I foten. 

Först frustration. Sedan sensation. Jag letar efter mitt naturliga rörelsemönster. Det som finns därinne men som jag på sätt och vis tappat bort. Genom att spänna, vinkla, hålla in och upp. Genom att tänka och försöka förstå, räkna ut och analysera. Inte genom att känna. 

Just nu finns det ett obeskrivligt lugn i min kropp. Det från början frustrerande konstiga har bytts ut till nyfikenhet. Mina fötter känner på marken. För varje steg väcks nya sensationer i kroppen. I sinnet. Jag är inte framme. Jag har långt kvar att gå. Men jag är något på spåren.







måndag 6 april 2015

Motivation: något man själv skapar

Jag behöver sällan motivera mig till att träna eller äta ganska nyttigt. Det är något jag bara gör. En vana som jag älskar - som jag inte kan vara utan. Men så har det inte alltid varit. Och jag jobbar hela tiden på att underhålla motivationen.

Motivation är inget man får. Det är något man skapar. Genom att göra. Genom att åstadkomma. Genom att belöna och uppskatta. Genom att tydliggöra sina framsteg. Även om de är små. Även om det du gjort inte är lika mycket, ofta eller återkommande som du tänkt.

Ganska ofta har jag behov av att motivera andra än mig själv. Även om jag vet att det inte går. Jag vill så väldigt gärna få andra att förstå hur bra de kan må med bara en liten för mig hyfsat enkel förändring i sin livsstil. En promenad om dagen. En planka framför TVn. Ett byte av vitt socker till färsk frukt. Ja ni fattar.

Ibland lyckas jag inspirera. Ibland ses jag nog bara som väldigt käck och präktig. För det som är lätt för mig kan vara oöverstigligt för en annan. Och det som jag vill är inte alls vad någon annan önskar.


För att lyckas måste man vilja lyckas. Själv. Tillräckligt mycket. Ingen annan kan  åstadkomma en förändring i någon annan. Ingen annan kan egentligen motivera. Motivation skapas av dig själv. Jag och du vet allt detdär redan.

Men. Jag kan inspirera. Jag kan tipsa. Jag kan hjälpa till att skapa förutsättningar för att leva ett hälsosammare liv. Äta nyttigare. Ha roligt när du tränar. Uppskatta den träning som blir av. För jag har själv skaffat mig motivationen och vet vad det kan göra för min livsglädje. Jag vill dela med mig. Till de som vill lyssna. 

Jag använder ibland samma tekniker för att inspirera mig själv som när mina barn behöver övervinna något jobbigt. Det kan vara pärlor i en burk för varje avklarat träningspass. När burken är full får jag något jag vill ha. En upplevelse eller liten grej.

Vissa behöver ett lopp att träna inför. Andra inspireras av att träna i en grupp. Några som peppar och som firar framsteg ihop. Någon behöver en facebookgrupp att berätta om sin meditation eller löppass för.

Ett annat bra knep som gör hindren mindre är att omge sig med träningsprylar. Ligger hantlarna i en korg vid tvn är det lätt att träna armar. Hänger trx:n i hallen blir jag sugen på att använda den. Är yogamattan utrullad vid sängen tar jag mina djupa andetag och tränar rörlighet.

Ytterligare ett är att verkligen bestämma sig på kvällen innan. Lägger jag fram träningskläder och skor på kvällen och berättar för nära å kära att i morgon smiter jag innan frukost. Då blir löppasset på semestern av. 

Listan kan göras lång på tips å trix. Men som sagt. Först måste man vilja.