Först frustration. Sedan sensation. Jag letar efter mitt naturliga rörelsemönster. Det som finns därinne men som jag på sätt och vis tappat bort. Genom att spänna, vinkla, hålla in och upp. Genom att tänka och försöka förstå, räkna ut och analysera. Inte genom att känna.
Just nu finns det ett obeskrivligt lugn i min kropp. Det från början frustrerande konstiga har bytts ut till nyfikenhet. Mina fötter känner på marken. För varje steg väcks nya sensationer i kroppen. I sinnet. Jag är inte framme. Jag har långt kvar att gå. Men jag är något på spåren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar