Lucka 6: lyckolöpning

Vilken fantastisk dag! Sooool. Blir så lycklig. Löpardojjorna på.

Värmer upp ordentligt inomhus innan. Öppnar bröstryggen, stretchar höftböjaren, gör benpendlingar åt sidan och bak. Förbereder kroppen för löpningen. Bra hållning är a och o.

Passet igenom tänker jag på armarnas position (se film om detta här). Tänker på att spänna sätet och framför allt: lång nacke, bröstet upp, stolt hållning. 

En bok som ger mig löpinspiration är Snabbare, starkare löpare av Magnus Hagström. Läs mer här.

Gonatt!

Vackert vilse

Detta inlägg påbörjades för en väldigt jobbintensiv vecka sedan. Och blev klart nu. Såhär skrev jag då:

Sömnkaoset i familjen har blivit värre och värre och fredagnatten kan liknas vid tortyr. Gårdagens förmiddag var verkligen ingen dag att minnas - hela familjen gick på sparlåga. Iallafall bestämnde jag mig för att fullfölja min plan att ge mig ut på en lite längre löprunda. Långsamt tempo. Inga tidsgränser - det får bli vartsomhelst och hursomhelst, huvudsaken var att komma ut. Tömma containern och låta skogen läka mig. Och så blev det. Årekärrs skogar äro outgrundliga. Efter två timmars härlig långsamlöpning på stigar och i kärr kom jag tillbaka som en ny människa. Och på köpet blev mina nya Salming Speed ordentligt insprugna och skitiga. På två timmar hann jag springa vilse, möta många trevliga hästar och hundar. Mest spännande var när jag lyckades springa in på ett industriområde som var låst och inhägnat med både älgstängsel och taggtråd. Utan att hitta ut igen... fick vackert springa tillbaka och leta efter det hål i staketet jag sprungit in genom...Och det var nästan kolsvart ute när jag äntligen kom hem.

Igår fick jag också en härlig löpupplevelse. Jag samlar bara på sådana. Sömnkaoset är inget riktigt kaos längre (löser det genom att byta platser en gång per natt :), så lagom utsövd blev det en timma njutningslöpning på eftermiddagen. Började och slutade vid vackra havet: Skintebo bryggor. Däremellan blev det en tur upp i Årekärr igen via Billdals park. Lugn början och sista tre kilometrarna så snabbt jag orkade. Skönt! Avslutade med enbensböj-hopp, sidoutfall, armhävningar och höftlyft mot bryggan. Och att bara sitta. Titta på svanarna och det stilla havet. Lördagslyx.

Höstlöpning

Det är nåt speciellt med att springa på hösten. Mer syre i luften, mer skogslukt i skogen. Många fina lopp: Risveden, Lidingö och snart också Finalloppet.

Igår var inte alls sugen på att ge mig ut. Trökväder och lite trött efter lördagens fantastiska fest. Men så är det något magiskt som händer. Nästan varje gång då det känts motigt att snöra på sig skorna. Efter ett par tre kilometer går det lätt. Känns det så rätt. Om jag tittar på alla vackra löv som några har fallit och några sitter kvar, så börjar hjärnan sluta tänka på hur trögt det är, hur långt jag har kvar.

Igår hittade jag nya stigar och nya grymma backar. En lång sträcka uppför; upp, upp, upp hela vägen, hela vägen. Belöningen är värd all ansträngning. Att se allt från däruppe. Finaste utsikten på länge. Och så sedan en lång utförslöpa. Släppa allt. Härligt. Tänker på ett blogginlägg som jag nyligen läst. "Spring som Phoebe i Vänner i nedförsbackarna". Lite som ett glatt barn med armarna viftande för att hålla balansen. Eller "spänn magen och släpp handbromsen". Känslan är så skön: som att rulla nedför.

När jag slutar tänka på att jag springer och istället koncentrerar mig på hur jag springer går tiden i spåret fortare. I veckan var jag på en uppföljning av en löpsnalys jag gjort och fick många bra tips om just hur vi kan springa och hur vi kan styrketräna för att förebygga och undvika skador. Så medan jag tänkte på detta: att aktivera sätet, förlänga nacken, låta höften föra och flytta bak mina armar något, försvann kilometer efter kilometer. Min korta runda som jag inte alls hade varit sugen att ge mig ut på hade just förvandlats till en härlig höstmil.

Att springa med hjärtat

Det finns många sätt att springa ett lopp på. Många är strategierna för att orka hela vägen. Vissa räknar och kalkylerar. Beräknar steg och mellantider. Andra kör helt på känsla. Jag använder mantran och liknelser. Från början till slut upprepar jag ord som tar mig framåt. 

Igår sprang jag Lidingöloppet. Tre härliga och stundtals mycket backiga mil. Solen strålade, luften var full av höst och bena fulla med spring. I veckan hade jag pratat njutningsfull löpning och att springa naturligt med en kompis och hennes ord dröjde sig kvar: "jag blir inte trött i kroppen när jag springer". Kan det verkligen vara så? Hursomhelst gick första milen väldigt lätt. Jag sprang fortare än vad jag tänkt men - jag kände mig inte trött! Jag upprepade orden om och om igen: jag blir inte trött, jag blir inte trött.

Träden sprakade av färger och luften luktade skog. Ljudet av människor som springer tillsammans i takt. Och i otakt. Så grymt häftigt att lyssna till skonedslagen som smattrar mot underlaget: tunga steg varvas med lätta. Tunga flåsande andetag varvas med ljudlösa. Vi är som en stor springande organism som tar sig från start till mål. Tillsammans men alla på sitt enskilda sätt. Med sitt uttänkta mål. Sin staregi.

Efter andra milen hjälper det inte lika bra att tänka: jag blir inte trött. För det är inte lika sant. Längre. Så då tänker jag på något jag läst och gör om det till mitt. "Jag springer med hjärtat, det gör inte ont, jag springer med hjärtat". Jag visualiserar hur hjärtat pumpar ut blodet i min kropp. Jag tänker på allt gott löpningen gör med oss. Hur godhjärtade löpare är, hur långa liv vi får. Jag springer förbi farbröder med T-shirts som vittnar om detta, farbröder som sprungit Lidigöloppet 49 år i rad och nu gör sitt 50.e. Krumryggade, långsamma och envisa. Då är det hjärtat som tar mig framåt. Tänker: wow vilka gubbar.

Och glad blir jag när jag återigen får syn på den kvinnas rygg som jag i början av loppet valt ut för att följa, ta rygg på, men som jag någonstans på vägen tappade bort. Hon skulle bli min farthållare. Hon såg så erfaren ut, någon som springer lätt och jämnt. Nu berättar hon att hon aldrig sprungit längre än såhär. 2,4 mil. "Nu börjar jag ta slut" säger hon. Ok. Då får jag bli din "rygg". Sagt å gjort så fick jag vara den starka den sista backiga biten. Upp och sen ner. Härlig känsla att efter sega långa uppförsbackar sedan bara släppa handbromsen och rulla ner för backen och så upp igen. Meter efter meter halas jag in. Jag ser bilden av att någon står i mål och drar i repet som sitter fast runt mina höfter.

Och nu hjälper mig Håkan Hellström framåt. Med hans "Fortsätt" som mantra går det lättare. Nu tänker jag på hur skönt det ska bli att komma i mål. Fortsätt. Lite till. Vila får jag göra sen.

Och tillslut är målet inför mina ögon. Jag ökar och tar i allt jag har kvar. Och det kommer små glädjetårar. Det bränner i vaderna. Jag springer med hjärtat ända in i mål.

Tjejmarathon

Nu börjar euforin (och förkylningen) från helgens Stockholm Marathon lägga sig och som vanligt blickar jag framåt. En gräns är flyttad. Vad ska jag springa nu? Midnattsloppet och Lidingöloppet är inbokade men nu vill jag springa mer och helst längre. Och i härliga skogen.

Nu på söndag går ett mycket viktigt och (som jag tror, för jag har ju inte sprungit det än) roligt terränglopp som jag så gärna skulle vilja springa: Tjejmarathon 2014. Loppet går mellan Hindås och Borås, på Knalleleden och är cirka 5 mil. Det är Sveriges första ultralopp för välgörenhet och ett av Sveriges största välgörenhetslopp sett till insamlade medel. Loppet välkomnar alla som vill göra skillnad, både män och kvinnor. Pengarna går i sin helhet utan administrationskostnader till prisbelönta Panzisjukhuset som vårdar kvinnor och barn som utsatts för våldtäkter och övergrepp under inbördeskriget i Kongo. Projektet heter ”Dorcas” och syftar till att helt enkelt ge livet tillbaka till de som kanske mist hela sin familj, sett sin man och sina barn eller föräldrar dödats och dessutom är utstötta ur samhället eftersom de är ”skändande”. Patienterna är så små som 3 år och det är svårt att ta in hur grova övergreppen är. Läs och lyssna här.

Tjejmarathon är också ett loppet som ifrågasätter ”tjejlopp" genom att vara längre och tuffare och där vi springer för de som inte kan. Män och kvinnor sida, vid sida. 

Man kan tyvärr inte vara med på allt men man kan alltid bidra. Jag kommer såklart inte att springa på söndag, men det går väldigt bra att bidra genom att skänka pengar. Gå in och titta på hur du kan bidra här. 

Jenny hjärtar Tjejmarathon

Nu börjas det!

Igår sprang jag Stafettvarvet med jobbet. Ett skönt gäng med grymt fina och faktiskt praktiska pannband sprang runt, runt i ett regnigt Slottskogen. Två lag hade vi fått ihop: Runlovers och Fastrunners. Vi tyckte såklart att vi var bäst, trotsade regnet som senare avtog och skålade glatt i bubbel och annat. Mumsade i oss våra välförtjänta chips, pannkakor, ost, bröd och aioli.

Lite sena avhopp gjorde att jag var en av dem som fick dubbla. Två x knappt 4km är en perfekt uppladdning inför helgens Göteborgsvarv. Ja nu börjas det! För Göteborgsvarvet är en finfin uppladdning inför Stockholm Marathon om drygt två veckor. 

Sen blir det vila från löpningen. Semester från träningen ett litet tag efter ett långlopp. Som är så viktigt för att låta kroppen återhämta sig. För att suget efter löpningen ska komma tillbaka. För sen blir det skön härlig träning i svensk skog och på franska stränder. Inför höstens olika lopp: häftiga Midnattsloppet, underbart vackra Lidigöloppet, tuffa Risveden terräng. Och så final på sköna Finalloppet. 

Många lopp blir det i år igen. För Jenny hjärtar verkligen löpning.