Syskonbråk

Visst. Vi har det härligt på semestern. Så grymt vackert och gott och ljuvligt. Men... varje härligt tillfälle skuggas av tjafs mellan Vilda snart 8 år och Leo nyss 5 år. "Jag vill gå hem" "Hon restas" "Jag vill sitta bredvid pappa" "Han slog mej" "Hon fick mer glass än mej" och så vidare. 

Varför måste syskon bråka? Jag har nu legat och googlat på "syskonbråk" och läst att de blir bättre människor av det. Att de lär sig det sociala spelet. Ja, jag vet att det hör livet till. Kan räkna ut att det inte alltid är happy happy bara för att det är semester: men någon enda jävla gång kanske vi kunde få slippa?

Mellan stranden och glassen djupandas vi och pratar allvar. Drar in det ena och det andra och hotar och lockar. Efter surfingen och innan yogan smäller vi i dörrar och skriker åt varann. Sen har vi det myyyysigt. Sen bråkar vi lite igen om vem som fick mest crêpe eller om hur texten går i en viss låt. Innan läggdags diskuterar vi enligt konstens alla regler om hur vi vill ha det i morgon för att vi ska slippa bråka. Och hoppas, hoppas.

Frukosten brukar löpa på förhållandevis bra. Vi äter gott och mycket och länge och sen har alla glömt vad vi lovade igår. Och är persikoyoghurten slut börjar tjafset direkt.

Men, så länge det är svarta siffror på sista raden får man väl vara glad som familj. Och jag kommer aldrig sluta hoppas.