Att springa med hjärtat

Det finns många sätt att springa ett lopp på. Många är strategierna för att orka hela vägen. Vissa räknar och kalkylerar. Beräknar steg och mellantider. Andra kör helt på känsla. Jag använder mantran och liknelser. Från början till slut upprepar jag ord som tar mig framåt. 

Igår sprang jag Lidingöloppet. Tre härliga och stundtals mycket backiga mil. Solen strålade, luften var full av höst och bena fulla med spring. I veckan hade jag pratat njutningsfull löpning och att springa naturligt med en kompis och hennes ord dröjde sig kvar: "jag blir inte trött i kroppen när jag springer". Kan det verkligen vara så? Hursomhelst gick första milen väldigt lätt. Jag sprang fortare än vad jag tänkt men - jag kände mig inte trött! Jag upprepade orden om och om igen: jag blir inte trött, jag blir inte trött.

Träden sprakade av färger och luften luktade skog. Ljudet av människor som springer tillsammans i takt. Och i otakt. Så grymt häftigt att lyssna till skonedslagen som smattrar mot underlaget: tunga steg varvas med lätta. Tunga flåsande andetag varvas med ljudlösa. Vi är som en stor springande organism som tar sig från start till mål. Tillsammans men alla på sitt enskilda sätt. Med sitt uttänkta mål. Sin staregi.

Efter andra milen hjälper det inte lika bra att tänka: jag blir inte trött. För det är inte lika sant. Längre. Så då tänker jag på något jag läst och gör om det till mitt. "Jag springer med hjärtat, det gör inte ont, jag springer med hjärtat". Jag visualiserar hur hjärtat pumpar ut blodet i min kropp. Jag tänker på allt gott löpningen gör med oss. Hur godhjärtade löpare är, hur långa liv vi får. Jag springer förbi farbröder med T-shirts som vittnar om detta, farbröder som sprungit Lidigöloppet 49 år i rad och nu gör sitt 50.e. Krumryggade, långsamma och envisa. Då är det hjärtat som tar mig framåt. Tänker: wow vilka gubbar.

Och glad blir jag när jag återigen får syn på den kvinnas rygg som jag i början av loppet valt ut för att följa, ta rygg på, men som jag någonstans på vägen tappade bort. Hon skulle bli min farthållare. Hon såg så erfaren ut, någon som springer lätt och jämnt. Nu berättar hon att hon aldrig sprungit längre än såhär. 2,4 mil. "Nu börjar jag ta slut" säger hon. Ok. Då får jag bli din "rygg". Sagt å gjort så fick jag vara den starka den sista backiga biten. Upp och sen ner. Härlig känsla att efter sega långa uppförsbackar sedan bara släppa handbromsen och rulla ner för backen och så upp igen. Meter efter meter halas jag in. Jag ser bilden av att någon står i mål och drar i repet som sitter fast runt mina höfter.

Och nu hjälper mig Håkan Hellström framåt. Med hans "Fortsätt" som mantra går det lättare. Nu tänker jag på hur skönt det ska bli att komma i mål. Fortsätt. Lite till. Vila får jag göra sen.

Och tillslut är målet inför mina ögon. Jag ökar och tar i allt jag har kvar. Och det kommer små glädjetårar. Det bränner i vaderna. Jag springer med hjärtat ända in i mål.

Ett halvt Lidingölopp

I lördags tog jag mig äntligen till min älskade favoritlöprunda: Oxsjön-Sisjön-Oxsjön. Det är så grymt att springa där men jag har bara inte lyckats ta mig dit på länge. Som jag längtat. Och som denna vackra plats levererade. Solen sken sådär lågt som den gör denhär tiden på året och höstluften var klar. Innan jag ens fått igång gps:n möttes jag av fler flåsande löpare än vanligt. Med nummerlapp på bröstet. Hade ingen aning om att Sisjöloppet pågick. Men skogen hade plats för icke tävlande löpare också. 

Så jag löpte på min vanliga bana, trodde jag. Tittade avundsjukt på loppets vätskestationer och blev bortkollrad av avgränsningar som inte brukade vara där. Så helt plötsligt var jag vilse. Ville inte låtsas vid detta fellöp så jag vek av stigen och kom lite offroad. Såg en "gömd" gubbe med systemkasse som inte verkade vilja bli upptäckt och blev lite småskraj. Sprang fortare och fortare. Så tillslut hittade jag tillbaka till min vanliga runda. Puh.

Det är något visst med löpning i skogen. Oavsett på stig, väg eller i bushen ser man ju så otroligt mycket. Upplever. Det blir aldrig tråkigt som det faktiskt blir på plan, långrandig asfalt. På min runda hann jag inte bara springa in i ett lopp och fel och bli rädd. Jag såg dessutom fyra nakenbadare, en hackspett och minst hundra vackra flugsvampar. Efter cirka en mil mötte jag även min kollega Sarahs kille. Ett glatt hej och så blev benen lite piggare igen. Efter ett par kilometer till låg en orm mitt på vägen. Vet inte om den var farlig, men den piggade upp. 

Jag gillar ju att stanna upp och fota allt det vackra jag ser. Göra lite hjärtan och så. Så på mitt varv runt Oxsjön gjorde jag en liten installation av kottar. Hann bara ta ett par kort tills jag hörde en motor. Tänker "vem fan kör här"? Lät inte som en ungdom på moppe. Nä, en gubbe på fyrhjuling kör rakt över mitt kotthjärta! Allvarligt! Inser att han är med och arrangerar och fixar med detdär Sisjölpppet, men ändå. 

Jag börjar springa. Irriterad. Och då kommer en kille upp bakom och kör om. Han ska fasen inte springa om mig. Så jag ligger bakom och han får vara min hare på raksträckorna. I backen är jag starkare så jag kommer väääldigt nära. Han ger sig inte. Jag ger mig inte. Vips har vi kommit runt. Inser att jag sprungit ganska nära så jag tänker "svänger han höger tar jag vänster" dvs. mot bilen. Vill verkligen inte följas åt till parkeringen. Kan bli pinsamt. Men det blev tvärtom. Han sprang hem och jag fick ta ett varv till. Tack du snabba man i blå tröja! Du fick mig att både springa fortare och längre. 

Så efter ett halvt väldigt innehållsrikt Lidingölopp pustar jag ut på parkeringen och känner mig lycklig.

Jenny hjärtar: långt och länge

Utomhusträning: Närsomhelst, överallt

Det är mycket utomhusträning nu. En fluga skulle man kunna säga. Och gissa om jag är glad för det. Det är inte så svårt att förstå. När jag i början av veckan var med i P4 Extra (lyssna här) fick jag frågan om vad fördelarna med utomhusträning är och det var inte svårt att svara på eftersom de är så många. För det första är det utomhus, och gillar man skog och natur så är detta perfekt. Att ligga på rygg och titta på himlen i en magmördare är bra mycket trevligare än att glo i taket hemma eller på gymet. Att stå på ett berg och kolla ut på havet eller en sjö och samtidigt göra knäböj eller jägarvila ger mig tusen gånger mer upplevelse. Tänk vacker utsikt och fågelkvitter i öronen.

För det andra är det väldigt enkelt. Du behöver knappt någon utrustning, bara dina vanliga gympaskor och träningskläder. Och många övningar som du redan kan och gör inomhus kan du plocka ut i naturen. Bänkar, stockar och kompisar blir till tyngder och motstånd. 

För det tredje är det gratis. Iallafall om du väljer att göra det själv eller ihop med några kompisar. Varför inte lägga in några styrkeövningar under din vanliga löprunda?  Och för det fjärde får du ljuset, vår bästa D-vitaminkälla. För ute går ju bra att träna även på vintern och om du tränar på dagtid får du dagsljus på nosen. 

Jag skulle kunna räkna upp många fler men stannar efter den sista och viktigaste fördelen: det är så jäkla roligt. Utomhus ger dig massa redskap i form av stockar, stenar, bryggor och pinnar. Utomhus begränsar aldrig, det finns inga väggar. Utomhus gör att du upptäcker nya platser, ställen och företeelser som du missat annars. Utomhus tar fram barnet i dig. 

Som idag på landet i Espevik. Vi var både barn och vuxna och alla kunde vara med efter sina egna förutsättningar. Att leka och tävla gjorde att vi orkade en hel timma i värmen. 100% träningsglädje och massor med svett (och flygfän).

Morgonträningsmagi

"Gå upp tidigare så blir träningen blir av" . Det tipset fick jag av en klok, vältränad kompis och jag tänkte att nä, jag vill sova. Sömnen är viktig för mig. Men under dessa tokvarma dagar har morgonträning varit det enda alternativet. Och faktiskt, jag gillar det. Det är svalare, tystare. Och att komma hem efter en löprunda eller ett styrkepass i parken till ett dukat frukostbord, det är morgonträningsmagi. 

Det låter så käckt och hurtigt. Och ja det är det. Men men med den härliga känslan som sitter i hela dagen får man stå ut med att kallas hurtig. Vill man få till sin regelbundna träning får man helt enkelt vara käck och gå upp lite tidigare. Så värt!

I morse väckte jag min svåger för en halvtidig löprunda. Efter en snabb kopp snörade vi på oss dojjorna. 24 grader. Puh! Men med 7 km i benen och lite coreträning på gräsmattan kändes frukosten extra god. Och vilken fin runda. Fick upptäcka hav, camping och sommarstugeområden. Sen hade vi resten av den kokheta dagen kvar till annat.