Att njuta av mat är en konst

Det är så fantastiskt hur saker kan förändras över bara ett enda samtal eller möte. För exakt en vecka sedan var jag på en kurs om vårt naturliga rörelsemönster. Där mötte jag bland alla härliga människor Anton. Han driver sajten magkliniken.se där han hjälper människor till bättre maghälsa.

Jag har inga stora problem med magen men känner att jag kastar i mig maten. Den mat som jag så noga valt ut. Som så ofta är både god och vällagad. Nyttig och färgglad. 

Men jag har bråttom. Måste träna på lunchen. Måste jobba in lite tid. Måste skynda till någon syssla efter middagen. Ofta sitter jag med myror i brallan och tittar på när barnen långsamt petar i sig och pratar om annat. 

Jag vet om att man ska lägga ner besticken mellan tuggorna. Jag vet att man inte ska prata med mat i munnen. Jag vet om att man ska tugga ordentligt. Att det tar ett tag innan hjärnan fattat att jag är mätt. Det är inte nytt för mig att vi tillgodogör oss näringen bättre om vi äter långsammare. Men tills nyss spelade denna information ingen roll. Jag andades in maten iallafall. Av vana. 

Under den senaste veckan har jag medvetet ätit långsamt. Tittat på maten. Luktat och bara ätit. Tagit mindre tuggor. Tuggat. Inte pillat på telefonen eller tänkt på vad jag ska hinna med när sista tuggan är slukad. Och det är alldeles lugnt i magen. Det räckte med ett möte som påminde mig om det som jag redan visste; ät långsamt och njut! 

Det är en konst som jag övar på. Hur äter du?

Först frustration. Sen sensation.

Jag liksom smyger fram. Låter foten känna på marken. Med avslappnade fötter som med mjukhet sätts ner under mig. Utan anspänning. Så vill jag röra mig. Mjukt. Medvetet. Släppa spänningen i sätet, i höften, i magen. I foten. 

Först frustration. Sedan sensation. Jag letar efter mitt naturliga rörelsemönster. Det som finns därinne men som jag på sätt och vis tappat bort. Genom att spänna, vinkla, hålla in och upp. Genom att tänka och försöka förstå, räkna ut och analysera. Inte genom att känna. 

Just nu finns det ett obeskrivligt lugn i min kropp. Det från början frustrerande konstiga har bytts ut till nyfikenhet. Mina fötter känner på marken. För varje steg väcks nya sensationer i kroppen. I sinnet. Jag är inte framme. Jag har långt kvar att gå. Men jag är något på spåren.

Motivation: något man själv skapar

Jag behöver sällan motivera mig till att träna eller äta ganska nyttigt. Det är något jag bara gör. En vana som jag älskar - som jag inte kan vara utan. Men så har det inte alltid varit. Och jag jobbar hela tiden på att underhålla motivationen.

Motivation är inget man får. Det är något man skapar. Genom att göra. Genom att åstadkomma. Genom att belöna och uppskatta. Genom att tydliggöra sina framsteg. Även om de är små. Även om det du gjort inte är lika mycket, ofta eller återkommande som du tänkt.

Ganska ofta har jag behov av att motivera andra än mig själv. Även om jag vet att det inte går. Jag vill så väldigt gärna få andra att förstå hur bra de kan må med bara en liten för mig hyfsat enkel förändring i sin livsstil. En promenad om dagen. En planka framför TVn. Ett byte av vitt socker till färsk frukt. Ja ni fattar.

Ibland lyckas jag inspirera. Ibland ses jag nog bara som väldigt käck och präktig. För det som är lätt för mig kan vara oöverstigligt för en annan. Och det som jag vill är inte alls vad någon annan önskar.

För att lyckas måste man vilja lyckas. Själv. Tillräckligt mycket. Ingen annan kan  åstadkomma en förändring i någon annan. Ingen annan kan egentligen motivera. Motivation skapas av dig själv. Jag och du vet allt detdär redan.

Men. Jag kan inspirera. Jag kan tipsa. Jag kan hjälpa till att skapa förutsättningar för att leva ett hälsosammare liv. Äta nyttigare. Ha roligt när du tränar. Uppskatta den träning som blir av. För jag har själv skaffat mig motivationen och vet vad det kan göra för min livsglädje. Jag vill dela med mig. Till de som vill lyssna. 

Jag använder ibland samma tekniker för att inspirera mig själv som när mina barn behöver övervinna något jobbigt. Det kan vara pärlor i en burk för varje avklarat träningspass. När burken är full får jag något jag vill ha. En upplevelse eller liten grej.

Vissa behöver ett lopp att träna inför. Andra inspireras av att träna i en grupp. Några som peppar och som firar framsteg ihop. Någon behöver en facebookgrupp att berätta om sin meditation eller löppass för.

Ett annat bra knep som gör hindren mindre är att omge sig med träningsprylar. Ligger hantlarna i en korg vid tvn är det lätt att träna armar. Hänger trx:n i hallen blir jag sugen på att använda den. Är yogamattan utrullad vid sängen tar jag mina djupa andetag och tränar rörlighet.

Ytterligare ett är att verkligen bestämma sig på kvällen innan. Lägger jag fram träningskläder och skor på kvällen och berättar för nära å kära att i morgon smiter jag innan frukost. Då blir löppasset på semestern av. 

Listan kan göras lång på tips å trix. Men som sagt. Först måste man vilja.

Tanketjatter eller flow...

Texten nedan skrev jag som ett utkast för nästan exakt ett år sedan. Men publicerade det aldrig här på bloggen. Igår pratade jag med en kollega om "tanketjattret" som finns i våra huvuden och kom att tänka på mitt vilande inlägg. Det jag skrev då stämmer även nu, ett år senare..

"Så enkelt och självklart. Att oro inte hjälper. Ändå ägnar vi så mycket tid åt att just oroa oss. Hur ska jag hinna allt? Vad kommer andra att tycka? Vad händer om detta inte blir som jag tänkt?

Ibland känns det som jag har ett skenande pariserhjul inuti huvudet. I varje färgglad korg ligger det något att oroa mig för, något som jag inte får glömma av, något som måste fixas. Och ju mer stressad jag är desto fortare snurrar hjulet. Tankarna återkommer fortare och fortare tills paniken är nära. 

Ibland känns det som att ingenting gör någonting. Allt är lugnt och stilla. Jag har koll på läget och tar en sak i taget. Hjulet går sådär sakta som det ska. Jag hinner njuta av utsikten och jag tar innehållet i korgarna i den ordning som jag bestämmer. Ibland stannar hjulet, för att jag har tryckt på stopp. Inget är fel. Behövde bara fokusera lite längre. Pausa. 

Vad är det egentligen som gör av jag vissa dagar upplever det som att jag är gubben som sitter inne i båset och håller i spakarna och har kontroll, medan andra dagar låter jag hjulet fullkomligt spåra ur. Ingen upplevelse av kontroll över tankarna. 

Sömn, mat och mindre pressat schema är såklart viktigt för att kunna behålla kursen. Men är det allt? Kanske ytterligare en ledtråd är att vara medvetenheten om att också mina tankar påverkar mitt välmående. Genom att bli varse att hur och vad jag tänker om det som händer verkligen påverkar hur jag agerar och presterar.

Hela denna veckan har jag lyckats styra mitt pariserhjul i lagom takt. Haft flow. Jag har medvetet fokuserat på att släppa tankar som stressar. Fokuserat på en sak i sänder. Försökt hålla ner takten på tankarna. Vissa mediterar, jag har gjort andningsövningar och tränat yoga. Suttit på bussen till och från jobbet och andats. "In genom näsan, ut genom näsan", ni vet.  

Jag hoppas att jag kan fortsätta vara i det fokuserade flowet länge och mer sällan befinna mig i det skenande pariserhjulet genom att fortsätta med fokus och andning. Men jag vet också att det går upp och ner. På måndag kanske det snurrar till sig igen..."

Happy Friday!

Av lust!

19 dagar sedan senaste inlägget. Inte för att jag har idétorka, utan för att jag har haft lust med annat.

Jag startade denna blogg som ett experiment. Och för att jag ville lära mig något nytt. Jag ville se hur länge jag skulle hinna med och tycka det var kul. Naturligtvis är det även extra roligt om någon vill läsa. Om jag kan bidra till eftertanke, träningsglädje eller bara igenkänning hos en eller ett par. Det räcker stort för mig.

För bloggen är inget tvång. Ingen hets efter läsare. Inget jag tjänar en krona på. Den tar tid från annat och är en egogrej. Bara för mig. Den ska vara lustfylld. För mig och läsarna. Jag vägrar skriva varje dag för att hålla intresset vid liv. Jag skriver inte om jag inte har något att säga. Inga baraförattinlägg. De avslöjar sig. Jag skriver av lust. 

Och lust går inte att schemalägga. Lust är mycket sällan strategisk. Lusten är inte målsatt. Inte planlagd. När så mycket annat är planerat och dirigerat får denna blogg vara fri. 

Att då och då göra saker, vad det än är, av lust, är viktigt. Att skita i saker då och då är viktigt.

Jag var så otroligt nära att göra även bloggandet till en prestation. Men då avtog skrivarlusten. När jag började titta på mallar och snegla på andra tog det stopp. 

Nu är lusten tillbaka och jag prioriterar att blogga. Då och då. Om allt som jag hjärtar och när andan faller på.

Vredens kraft...

Läser regelbundet Cecilia Dubergs blogg. Den ger mig mycket mental styrka. För ett tag sedan skrev hon om något som är oerhört viktigt. Hur vi kan ta vara på och förstå alla våra känslor. Inte den vanliga "tänk positivt-grejen" utan hur vi kan förstå och använda också de mörka känslorna. Som vi alla faktiskt har. Hon sätter också lite finger på skillnaden mellan psykologi och coachning, vilket intresserar mig.

Jag själv har svårt med att förstå och hantera min och andras (ofta mina barns) vrede och ilska. Jag ser mig inte som en arg person och tycker jag har svårt för att bli arg. Jag vill inte vara arg helt enkelt (vem vill det förresten?). Ofta går det till så att jag biter ihop, biter ihop tänker arga tankar och sen. Explosion. Mot barnen. De får ta ilskan. Men kanske gäller ilskan och frustrationen alltid dem.

I desperation lånade jag därför Vredens kraft på biblioteket. Min förhoppning är att jag ska kunna ta vara på den energi ilskan genererar och kanalisera den på ett mer konstruktivt sätt än att springa ut i strumplästen och vråla åt mina barn när det brister. För att det brister då och då kan vi vara säkra på. Vrede är en av våra grundläggande känslor. Precis som glädje. Det har jag nu fattat. Det vill jag nu verkligen också gå till botten med.

Men samtidigt pågår en annan process. Jag mediterar och försöker stressa av. Ser konstruktivt på saker och andas. Det som då är oerhört frustrerande är att ju mer positivt jag tänker, ju mer jag andas och vill ha harmoni, desto mer ilska föder det i mig när mina barn inte alls är inne på det spåret. Barn är ofta underbara och positiva. Men åttaåringar kan också vara det buttraste, suraste och mest negativa jag nånsin stött på. När jag tänker mysigt ser de bara att de får popcorn och inte chips. Att de inte får läsk. Inget duger och fredagsmyset blir minst sagt syrligt.

Och femochhalvtåringar kan sätta den mest harmoniska och djupandandes mamma ur balans genom ett vanligt Ikea-besök. Den ilska jag såg i min son när vi bråkade om en anslagstavla i kön går inte att beskriva. Men ingen som var på Ikea den dagen kan ha undgått hans skrik och slag och mina försök att inte bli arg och  jag-ska fan-inte-ge mig-nu-tårar.

Så jag läser och funderar för att förstå. Hittills har det faktiskt hjälpt mig att bara inse att ilska och vrede måste få finnas, det hjälper inte att trycka undan. Det kanske är fullt tillräckligt att bli lite mer bestämd och lite lagom arg då och då. Explosioner som inte är så stora men som kommer oftare. Vrede är ju inte farligt. Inte att tänka positivt heller.

Meditera mera

I två veckor har jag gjort det nu. Suttit på mattan, kudden, bussen eller fårskinnsfällen. Slutit ögonen och räknat mina andetag. Varje dag. En liten stund. Att göra ingenting. Fokuserat. Släppa. Meditera kallar vissa det. Jag vet inte om det är det jag gör. Men jag vet att det är bra. För mig. För min omgivning. 

För jag behöver "komma ner" då och då. Vill ofta göra tusen saker på en och samma gång och tappar ganska lätt fokus. Oroar mig över saker som får för stora proportioner. Då hjälper meditation eller att bara sitta still några minuter och andas mig att få perspektiv. Lugn. Styrsel. Självklart kanske ni tycker. Jag behöver öva. 

Så jag försöker få in vanan. Lite varje dag. Inte skippa. Och denna veckan är det extra skönt. Efter en hel dag i backen sätter jag mig framför brasan. Lyssnar på eldens sprakande. Känner värmen i ansiktet. Ser på den vackra glöden. Andas. Känner tacksamhet för att jag får sitta här i värmen och laddar inför morgondagen.

Nu är det en vana. Vill aldrig sluta stilla sitta.

Att kramas extra länge

Ja då menar jag inte Bamse och Brummelisa...Utan jag tänker på vikten av att kramas. Och att hålla kvar kramen. Inte vara flyktig. Utan vara i stunden. I kramen. Åtta sekunder är tydligen optimalt, lärde jag mig härom helgen från en yogalärare. Och att vi behöver minst åtta kramar om dagen. Av en och samma person eller olika spelar ingen roll. Hon levde själv och hade inga barn så hon passade på att samla på kramar från kända och okända yogaelever. Knäppt? Smart tycker jag.

Det får vara hur det vill med antalen men att beröring är viktigt för vårt välmående, ja tillochmed för vår överlevnad, finns det mycket forskning som visar. 

Tänk efter själv - hur känner du dig efter en riktigt go och innerlig kram? Och hur känner du dig när du inte fått någon beröring på länge eller när den du kramar inte är så kramig utan svarar med en lätt och kort omfamning? 

Jag är så grymt lyckligt lottad! Jag får så mycket kramar varje dag, speciellt av min femåring. Ibland behöver jag faktiskt be honom släppa taget om mig. Men oftast kramas vi igen och igen. Och lite till. Jag tänker att jag lagrar kramarna. För jag vet att det kommer att komma tider då de blir färre. Då jag kommer att få böna och be om dem. Då jag kanske tillochmed behöver samla på mina åtta dagliga kramar från okända...

Så tänk på vad kramarna gör med dig själv när du kramas. Och på vad det gör med andra. Livskvalitet. Livsviktig beröring.

Detdär med självkänsla

Funderar mycket på dethär med självkänsla. Många vuxna, i synnerhet jag, kämpar under perioder för att förbättra den. Läser böcker, gör övningar och kollar föreläsningar för att förstå sig på hur det hänger ihop. För att stärka. Försöker lära mig att skilja på vem jag är och vad jag gör. Har tillochmed en mindfulness-app som säger till mig med jämna mellanrum "Du är inte vad du gör" i värsta Mia Törnblom-anda. Känns lite fånigt. Men det hjälper.

Tänker på vad det är som gör att vissa inte verkar behöva dessa självhjälpsböcker och appar. Alls. Varför de tittar oförstående på mig när jag entusiastiskt förklarar någon ny strategi för hur jag kan påminna mig om mitt egenvärde utan att först prestera. Varför har vissa det bara i sig? Var det så från början eller har de från barnsben blivit stöttade extra mycket i sin känsla att "Du duger precis som du är". Vet inte. 

Jag har sedan jag kan minnas alltid velat prestera. Beröm från andra har varit, och är forfarande stundtals, mitt bränsle. Men varför? Ingen i min familj har pressat mig till höga betyg eller idrottsprestation. Det har jag lyckats med alldeles själv. Jag har alltid fått höra att jag är bra som jag är. Att jag är älskad alldeles oavsett prestation. Ändå var det helt naturligt att bryta ihop om jag inte hade alla rätt på alla prov. Om jag inte var bland de bästa. Alltid. Nu vid 35 års ålder vet jag lite, lite bättre. Men det har tagit tid och engagemang. Det har krävt självhjälpsböcker och mindfulnessappar. Av de böcker jag läst på sistone är det en som sticker ut och dröjer sig kvar (den är ingen klassik bok i "självhjälpsgenren" om ni förstår) Meningen med hela skiten av Nina Åkestam.

Och så var det dethär med att mota Olle i grind. Jag vill ju inte att mina barn ska bli som jag. Vill att de ska vara de som tittar frågande när föreläsningar och böcker om att stärka självkänslan kommer på tal. Vill att de ska ha det i sig. Från början liksom. Går det att hjälpa dem med detta? Eller snarare, hur kan jag som förälder göra för att förstärka och inte trycka ner den självkänsla som redan finns där? Läser just nu en bok som faktiskt hjälper mig med det. Med känsla för barns självkänsla av Petra Krantz Lindgren. Och den hjälper mig utan att göra föräldraskapet till en prestation. Jag gör inte detta för att prestera på ytterligare ett område, för att vara den perfekta föräldern. Utan snarare för att bli medveten om hur jag pratar med barnen. Hur jag bekräftar dem. Hur jag lyssnar. Genom boken får jag handfasta verktyg till att stärka min egen självkänsla även i föräldrarollen. Och på köpet stärker jag mina barns känsla av att vara okej precis som de är. Ochförhoppningsvis slipper de bryta ihop över misslyckanden och de behöver inte alls gå på självkänslastärkande kurser eller läsa spaltmeter med självhjälpslitteratur.

 

Hur tänker ni om dethär med självkänsla?