Syskonbråk

Visst. Vi har det härligt på semestern. Så grymt vackert och gott och ljuvligt. Men... varje härligt tillfälle skuggas av tjafs mellan Vilda snart 8 år och Leo nyss 5 år. "Jag vill gå hem" "Hon restas" "Jag vill sitta bredvid pappa" "Han slog mej" "Hon fick mer glass än mej" och så vidare. 

Varför måste syskon bråka? Jag har nu legat och googlat på "syskonbråk" och läst att de blir bättre människor av det. Att de lär sig det sociala spelet. Ja, jag vet att det hör livet till. Kan räkna ut att det inte alltid är happy happy bara för att det är semester: men någon enda jävla gång kanske vi kunde få slippa?

Mellan stranden och glassen djupandas vi och pratar allvar. Drar in det ena och det andra och hotar och lockar. Efter surfingen och innan yogan smäller vi i dörrar och skriker åt varann. Sen har vi det myyyysigt. Sen bråkar vi lite igen om vem som fick mest crêpe eller om hur texten går i en viss låt. Innan läggdags diskuterar vi enligt konstens alla regler om hur vi vill ha det i morgon för att vi ska slippa bråka. Och hoppas, hoppas.

Frukosten brukar löpa på förhållandevis bra. Vi äter gott och mycket och länge och sen har alla glömt vad vi lovade igår. Och är persikoyoghurten slut börjar tjafset direkt.

Men, så länge det är svarta siffror på sista raden får man väl vara glad som familj. Och jag kommer aldrig sluta hoppas.

Vågorna

Vi har det bara för bra. Helt enkelt. Går inte att beskriva i ett blogginlägg allt härligt vi varit med om på vår tvåveckors Frankriketour. 

Så jag börjar med nu. Sitter i en av de mysigaste vindsvåningar du kan hitta och tittar ut genom vårt fönster i Biarritz. Utsikten om kvällarna här är fantastisk, dramatisk och rogivande. Barnen sover helt utmattade efter våghopp och puffsurf. Mangan kollar fotbolls-VM. Helnöjdare kille får man leta efter. Han har kämpat hårt mot havet dessa dagar. Jag med.

Jag ser ut på de alldeles otämjbara vågorna och tänker på surfing. Så otroligt  kul och så otroligt svårt. Igår tog jag min allra första surflektion. Fick lära mig det allra mest basala. Hur man hittar just sin position på brädan. Hur man måste invänta rätta vågen. Hitta timingen för när jag ska ställa mig upp. Få upp farten. Fokus. Styrka. Balans. Smidighet. Envishet. 

Fan. Där missade jag igen. Fan. Där flög jag av och brädan efter som en vante. Och jag är alldeles huller om buller. Upp igen. Paddla, paddla, paddla. Väntan. Så! 

Fan. För sent. För långsamt. För snett. På det igen. Uppskrapade knän, blå fingrar och salt i ögonen. Gör inget alls. Måste kunna stå igen. Kunde faktiskt på allra första försöket. När jag fick putthjälp av läraren. Söker den känslan. Måste gå. 

Det kommer ta tid. Det finns så mycket att tänka på. Och precis allt är svårt. Ta bara det som ser så enkelt och coolt ut: att bära en surfbräda på ett någorlunda avslappnat vis. Jag fick en som var bra mycket större än mig själv (ju mer nybörjare desto större bräda). Jag höll på att slå ner halva stranden och tappade den flera gånger på min lilla färd från surfskolan till vattnet. Och vilket ben man ska fästa remmen på? Och hur fasen tar man sig ut genom vågorna? Bära eller dra den efter eller paddla sig fram? Och vad betyder flaggorna? Och varför viftar och tutar baywatch-wannabeesen? Inte för att jag ser otroligt cool och surfaktig ut iallafall...

Den största frågan kvarstår: hur blir vädret och vågorna i morgon?

Jenny hjärtar havets våg.