tisdag 12 maj 2015

När det inte blir som man tänkt sig

Det finns ett lopp som jag måste springa. Tjejmaraton, 5 mil i terräng. Ett lopp för dem som inte kan. Men det blir inte i år heller. Förra året var jag redan anmäld till Stockholm maraton som gick för tätt inpå. I år var jag fast besluten att jag skulle springa och anmälde mig direkt när anmälan öppnade.

Men sedan har saker ändrat sig. Jag har ändrat mig. Byggde upp mitt onda knä med sjukgymnastik två gånger i veckan. Blev av med meniskskadan. Wow! Känner inget av den alls, så det är inte det. Utan det faktum att jag borde vara uppe på distanser som 2-3 mil nu. Men jag har bara sprungit små korta 20-minutersrundor senaste månaden. Innan dess någon mil bara. Det håller inte för 5 mil. 

Men jag har hittat något annat. Något som kommer göra att jag håller för längre distanser. Livet ut. 

Jag är just nu i en process där jag hittar mitt naturliga rörelsemönster. Smygande tassar jag fram. Mjuk avslappnad fot. Låg tyngdpunkt. Utnyttjar kroppens gummiband. Det tar tid och går inte fort. Stärker fotleder. Sitter på huk. Går barfota. Spretar med tårna. Känner på underlaget. Väcker liv. Blir alldeles lugn. Tom i huvudet. 

Låter kanske flummigt och är lite frustrerande. Men det funkar. För mig. Om ett tag är det dags för nästa steg på Runfeeling Academy. Då får jag fler ledtrådar. Längtar. 

Men det blir inget långt Tjejmaraton den 14 juni. Inget Göteborgsvarv. Inget Midnattslopp. Nada. Men det blir annat och det är skönt när annat kan vara lika bra. Eller bättre. 

Det är skönt när man får ändra sig. När saker inte blir som man tänkt sig. Utan kanske precis tvärtom. Det är härligt att ha vissa saker kvar. Lopp att se fram emot. Platser att besöka. Människor att möta. Smaker att smaka. 

Ikväll blev det långsamt. Kort och lätt. Tyst. Men i fantastisk miljö. Med känsla.


1 kommentar:

Lina Fasth sa...

Puss och lycka till på vägen!