Nu läser jag igen. Har kraften. Nu får jag till och med kraft av att läsa hur Kristian skulle uppskattat att få leva det liv som jag lever. Varje sida ger mig perspektiv. Ger mig tårar men framförallt anledning till reflektion.
Orden verkligen golvade mig igår innan jag släckte lampan. Kristian Gidlunds så inneliga beskrivning av hur han hade umgåtts, pratat och klättrat i träd med det barn som han aldrig fick. Fick mig att verkligen verkligen uppskatta mina egna barn. Gick direkt in och tittade på dem när de sov. När de andades sina små trygga andetag. Vilande i sina sängar. Snufsade dem i nacken.
Tänkte på vilka sanna skatter de är. Tänkte att vi borde klättra i träd mer. Bråka mindre. Ha långa samtal och verkligen lyssna på deras underbara tankar om livet och allt som sker. Det går ju faktiskt att prata om andra saker än läxor, att det är viktigt att äta upp sin mat eller att inte spela för mycket spel på paddan. Vi borde grilla korv och titta på stjärnorna lite oftare.
Så i dag har jag försökt påminna mig. Vid alla dessa tillfällen när man så lätt glömmer att ta vara på det man har. Vardagen. Livet. När jag faller in i mina gamla tjatmönster tänker jag idag: uppskatta livet nu för i helvete. Vissa får inte uppleva detta! När jag ligger bredvid Leo och han inte vill somna och stressen kommer för jag egentligen måste hinna med en massa tvättvikning och plocka ur diskmaskinen tänker jag: shit vad mysigt att han vill hålla min hand. Och när Vilda min fina, envisa, trötta och dessutom vänsterhänta åttaåring kämpar med att lära sig att knyta rosetter tänker jag: detta är ett moment. Just nu lär hon sig något som hon har användning för resten av livet. Att kunna knyta sina egna skor är sann självständighet. Och att sedan se glädjen i hennes ögon när hon lyckas med något så svårt, det är obetalbart.
Så jag fortsätter, läser, gråter och lär. Gör det du med. Kristians fina ord finns kvar i böcker och i hans blogg.
Så i dag har jag försökt påminna mig. Vid alla dessa tillfällen när man så lätt glömmer att ta vara på det man har. Vardagen. Livet. När jag faller in i mina gamla tjatmönster tänker jag idag: uppskatta livet nu för i helvete. Vissa får inte uppleva detta! När jag ligger bredvid Leo och han inte vill somna och stressen kommer för jag egentligen måste hinna med en massa tvättvikning och plocka ur diskmaskinen tänker jag: shit vad mysigt att han vill hålla min hand. Och när Vilda min fina, envisa, trötta och dessutom vänsterhänta åttaåring kämpar med att lära sig att knyta rosetter tänker jag: detta är ett moment. Just nu lär hon sig något som hon har användning för resten av livet. Att kunna knyta sina egna skor är sann självständighet. Och att sedan se glädjen i hennes ögon när hon lyckas med något så svårt, det är obetalbart.
Så jag fortsätter, läser, gråter och lär. Gör det du med. Kristians fina ord finns kvar i böcker och i hans blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar