När jag en dag kom nerrusande efter att ha försovit mig möttes jag av tre post-itlappar på köksbordet. En till världens bästa fru. En till världens bästa kille och en till världens bästa tjej. Få saker gör mig så glad: att få en liten handskriven lapp från någon jag tycker om. Han har gått upp astidigt för att ta tåget till Stockholm, å ändå hunnit tänka och skriva till oss.
Ibland möts jag av en lapp på hallgolvet efter en sen utekväll: välkommen hem! Ibland under kudden. Någon gång i kylskåpet. I nån burk. Små, små ord av kärlek.
Jag älskar lappkommunikation. När jag var liten låg det nästan alltid en lapp på köksbordet när jag kom hem från skolan, oftast från mamma, hon gillar också lappar. På lappen blandades info med kärlek. Typ: "Pasta finns i kylen, kommer hem vid sex, älskar dig. Puss mamma".
Jag skriver också mycket lappar. Till kollegor, vänner och mig själv. Skulle inte klara mig många timmar utan post it. Det avlastar hjärnan att skriva upp saker. Vill inte gå runt och tänka på att komma ihåg vad jag ska komma ihåg. Ingen får längre säga till mig "kan du hjälpa mig att komma ihåg det". Nä. Skriv en lapp!
Att få en lapp på vindrutan på bilen är väl den enda lapp som jag inte älskar. Å-böter. Eller från parkeringsgrannnen som tycker jag parkerar för nära. Eller för snett. "Jag gör mitt bästa, hälsningar Jennygranne" kanske jag ska skriva på en lapp och sätta på hans vindruta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar