En skrynklig sedel i en smutsig kopp

Idag gjorde jag det som jag tänker på nästan varje dag. Gav pengar till en kvinna som sitter och tigger på samma ställe dag ut och dag in. Jag går förbi precis framför hennes fötter. På väg till jobbet. På väg hem. Detta är hennes jobb. Hon tigger inte genom att ropa eller skramla. Hon bara sitter där. Har förmodligen barn i samma åldrar som mina egna. Med helt andra förutsättningar.

Tänk att sitta så. Utan to-do-listor, ingen som tar dig tillvara. Tänk att bara vara tärande. Idag regnade det dessutom. Hon satt stilla kvar. Jag hade för en gångs skull lite kontanter kvar i plånboken efter gårdagens Lisebergsbesök. Jag tvekade, men la sedan min skrynkliga lapp i hennes smutsiga kopp. Jag har råd att ta mina barn till Liseberg. Hon har inte det. Hennes ansikte lös upp.

Länge har jag medvetet inte gett något, någonsin till någon tiggare. Haft det som princip. Tänkt att om jag börjar ge så vill de ha mer. Krävande blickar. Tänkt att pengarna går till någon liga. Inte till tiggaren. Men hur vet jag det? Det är ju egentligen bara en ursäkt för att inte ge. Som gör att jag tryggt kan gå förbi och låtsas som att varje tiggare är luft.

Denna kvinna är inte luft. Jag möter henne varje dag och hon ler mot mig. Hennes jobb är att sitta dag ut och dag in på samma ställe. Hon kommer inte be om mer i morgon. Det är jag säker på. 

Jag är fortfarande kluven när det kommer till att ge pengar till tiggare. Men en sak kan jag iallafall slå fast: alla som tigger har det sämre än du och jag. Om de fick välja skulle de inte tigga. Det kostar inget att behandla dem med respekt och att se dem även om du inte väljer att ge.