söndag 28 september 2014

Att springa med hjärtat

Det finns många sätt att springa ett lopp på. Många är strategierna för att orka hela vägen. Vissa räknar och kalkylerar. Beräknar steg och mellantider. Andra kör helt på känsla. Jag använder mantran och liknelser. Från början till slut upprepar jag ord som tar mig framåt. 

Igår sprang jag Lidingöloppet. Tre härliga och stundtals mycket backiga mil. Solen strålade, luften var full av höst och bena fulla med spring. I veckan hade jag pratat njutningsfull löpning och att springa naturligt med en kompis och hennes ord dröjde sig kvar: "jag blir inte trött i kroppen när jag springer". Kan det verkligen vara så? Hursomhelst gick första milen väldigt lätt. Jag sprang fortare än vad jag tänkt men - jag kände mig inte trött! Jag upprepade orden om och om igen: jag blir inte trött, jag blir inte trött.

Träden sprakade av färger och luften luktade skog. Ljudet av människor som springer tillsammans i takt. Och i otakt. Så grymt häftigt att lyssna till skonedslagen som smattrar mot underlaget: tunga steg varvas med lätta. Tunga flåsande andetag varvas med ljudlösa. Vi är som en stor springande organism som tar sig från start till mål. Tillsammans men alla på sitt enskilda sätt. Med sitt uttänkta mål. Sin staregi.

Efter andra milen hjälper det inte lika bra att tänka: jag blir inte trött. För det är inte lika sant. Längre. Så då tänker jag på något jag läst och gör om det till mitt. "Jag springer med hjärtat, det gör inte ont, jag springer med hjärtat". Jag visualiserar hur hjärtat pumpar ut blodet i min kropp. Jag tänker på allt gott löpningen gör med oss. Hur godhjärtade löpare är, hur långa liv vi får. Jag springer förbi farbröder med T-shirts som vittnar om detta, farbröder som sprungit Lidigöloppet 49 år i rad och nu gör sitt 50.e. Krumryggade, långsamma och envisa. Då är det hjärtat som tar mig framåt. Tänker: wow vilka gubbar.


Och glad blir jag när jag återigen får syn på den kvinnas rygg som jag i början av loppet valt ut för att följa, ta rygg på, men som jag någonstans på vägen tappade bort. Hon skulle bli min farthållare. Hon såg så erfaren ut, någon som springer lätt och jämnt. Nu berättar hon att hon aldrig sprungit längre än såhär. 2,4 mil. "Nu börjar jag ta slut" säger hon. Ok. Då får jag bli din "rygg". Sagt å gjort så fick jag vara den starka den sista backiga biten. Upp och sen ner. Härlig känsla att efter sega långa uppförsbackar sedan bara släppa handbromsen och rulla ner för backen och så upp igen. Meter efter meter halas jag in. Jag ser bilden av att någon står i mål och drar i repet som sitter fast runt mina höfter.

Och nu hjälper mig Håkan Hellström framåt. Med hans "Fortsätt" som mantra går det lättare. Nu tänker jag på hur skönt det ska bli att komma i mål. Fortsätt. Lite till. Vila får jag göra sen.

Och tillslut är målet inför mina ögon. Jag ökar och tar i allt jag har kvar. Och det kommer små glädjetårar. Det bränner i vaderna. Jag springer med hjärtat ända in i mål.

Inga kommentarer: