Igår var inte alls sugen på att ge mig ut. Trökväder och lite trött efter lördagens fantastiska fest. Men så är det något magiskt som händer. Nästan varje gång då det känts motigt att snöra på sig skorna. Efter ett par tre kilometer går det lätt. Känns det så rätt. Om jag tittar på alla vackra löv som några har fallit och några sitter kvar, så börjar hjärnan sluta tänka på hur trögt det är, hur långt jag har kvar.
Igår hittade jag nya stigar och nya grymma backar. En lång sträcka uppför; upp, upp, upp hela vägen, hela vägen. Belöningen är värd all ansträngning. Att se allt från däruppe. Finaste utsikten på länge. Och så sedan en lång utförslöpa. Släppa allt. Härligt. Tänker på ett blogginlägg som jag nyligen läst. "Spring som Phoebe i Vänner i nedförsbackarna". Lite som ett glatt barn med armarna viftande för att hålla balansen. Eller "spänn magen och släpp handbromsen". Känslan är så skön: som att rulla nedför.
När jag slutar tänka på att jag springer och istället koncentrerar mig på hur jag springer går tiden i spåret fortare. I veckan var jag på en uppföljning av en löpsnalys jag gjort och fick många bra tips om just hur vi kan springa och hur vi kan styrketräna för att förebygga och undvika skador. Så medan jag tänkte på detta: att aktivera sätet, förlänga nacken, låta höften föra och flytta bak mina armar något, försvann kilometer efter kilometer. Min korta runda som jag inte alls hade varit sugen att ge mig ut på hade just förvandlats till en härlig höstmil.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar