Vredens kraft...

Läser regelbundet Cecilia Dubergs blogg. Den ger mig mycket mental styrka. För ett tag sedan skrev hon om något som är oerhört viktigt. Hur vi kan ta vara på och förstå alla våra känslor. Inte den vanliga "tänk positivt-grejen" utan hur vi kan förstå och använda också de mörka känslorna. Som vi alla faktiskt har. Hon sätter också lite finger på skillnaden mellan psykologi och coachning, vilket intresserar mig.

Jag själv har svårt med att förstå och hantera min och andras (ofta mina barns) vrede och ilska. Jag ser mig inte som en arg person och tycker jag har svårt för att bli arg. Jag vill inte vara arg helt enkelt (vem vill det förresten?). Ofta går det till så att jag biter ihop, biter ihop tänker arga tankar och sen. Explosion. Mot barnen. De får ta ilskan. Men kanske gäller ilskan och frustrationen alltid dem.

I desperation lånade jag därför Vredens kraft på biblioteket. Min förhoppning är att jag ska kunna ta vara på den energi ilskan genererar och kanalisera den på ett mer konstruktivt sätt än att springa ut i strumplästen och vråla åt mina barn när det brister. För att det brister då och då kan vi vara säkra på. Vrede är en av våra grundläggande känslor. Precis som glädje. Det har jag nu fattat. Det vill jag nu verkligen också gå till botten med.

Men samtidigt pågår en annan process. Jag mediterar och försöker stressa av. Ser konstruktivt på saker och andas. Det som då är oerhört frustrerande är att ju mer positivt jag tänker, ju mer jag andas och vill ha harmoni, desto mer ilska föder det i mig när mina barn inte alls är inne på det spåret. Barn är ofta underbara och positiva. Men åttaåringar kan också vara det buttraste, suraste och mest negativa jag nånsin stött på. När jag tänker mysigt ser de bara att de får popcorn och inte chips. Att de inte får läsk. Inget duger och fredagsmyset blir minst sagt syrligt.

Och femochhalvtåringar kan sätta den mest harmoniska och djupandandes mamma ur balans genom ett vanligt Ikea-besök. Den ilska jag såg i min son när vi bråkade om en anslagstavla i kön går inte att beskriva. Men ingen som var på Ikea den dagen kan ha undgått hans skrik och slag och mina försök att inte bli arg och  jag-ska fan-inte-ge mig-nu-tårar.

Så jag läser och funderar för att förstå. Hittills har det faktiskt hjälpt mig att bara inse att ilska och vrede måste få finnas, det hjälper inte att trycka undan. Det kanske är fullt tillräckligt att bli lite mer bestämd och lite lagom arg då och då. Explosioner som inte är så stora men som kommer oftare. Vrede är ju inte farligt. Inte att tänka positivt heller.