måndag 8 september 2014

Ett halvt Lidingölopp

I lördags tog jag mig äntligen till min älskade favoritlöprunda: Oxsjön-Sisjön-Oxsjön. Det är så grymt att springa där men jag har bara inte lyckats ta mig dit på länge. Som jag längtat. Och som denna vackra plats levererade. Solen sken sådär lågt som den gör denhär tiden på året och höstluften var klar. Innan jag ens fått igång gps:n möttes jag av fler flåsande löpare än vanligt. Med nummerlapp på bröstet. Hade ingen aning om att Sisjöloppet pågick. Men skogen hade plats för icke tävlande löpare också. 

Så jag löpte på min vanliga bana, trodde jag. Tittade avundsjukt på loppets vätskestationer och blev bortkollrad av avgränsningar som inte brukade vara där. Så helt plötsligt var jag vilse. Ville inte låtsas vid detta fellöp så jag vek av stigen och kom lite offroad. Såg en "gömd" gubbe med systemkasse som inte verkade vilja bli upptäckt och blev lite småskraj. Sprang fortare och fortare. Så tillslut hittade jag tillbaka till min vanliga runda. Puh.

Det är något visst med löpning i skogen. Oavsett på stig, väg eller i bushen ser man ju så otroligt mycket. Upplever. Det blir aldrig tråkigt som det faktiskt blir på plan, långrandig asfalt. På min runda hann jag inte bara springa in i ett lopp och fel och bli rädd. Jag såg dessutom fyra nakenbadare, en hackspett och minst hundra vackra flugsvampar. Efter cirka en mil mötte jag även min kollega Sarahs kille. Ett glatt hej och så blev benen lite piggare igen. Efter ett par kilometer till låg en orm mitt på vägen. Vet inte om den var farlig, men den piggade upp. 

Jag gillar ju att stanna upp och fota allt det vackra jag ser. Göra lite hjärtan och så. Så på mitt varv runt Oxsjön gjorde jag en liten installation av kottar. Hann bara ta ett par kort tills jag hörde en motor. Tänker "vem fan kör här"? Lät inte som en ungdom på moppe. Nä, en gubbe på fyrhjuling kör rakt över mitt kotthjärta! Allvarligt! Inser att han är med och arrangerar och fixar med detdär Sisjölpppet, men ändå. 


Jag börjar springa. Irriterad. Och då kommer en kille upp bakom och kör om. Han ska fasen inte springa om mig. Så jag ligger bakom och han får vara min hare på raksträckorna. I backen är jag starkare så jag kommer väääldigt nära. Han ger sig inte. Jag ger mig inte. Vips har vi kommit runt. Inser att jag sprungit ganska nära så jag tänker "svänger han höger tar jag vänster" dvs. mot bilen. Vill verkligen inte följas åt till parkeringen. Kan bli pinsamt. Men det blev tvärtom. Han sprang hem och jag fick ta ett varv till. Tack du snabba man i blå tröja! Du fick mig att både springa fortare och längre. 

Så efter ett halvt väldigt innehållsrikt Lidingölopp pustar jag ut på parkeringen och känner mig lycklig.

Jenny hjärtar: långt och länge

Inga kommentarer: