Att allt det bästa inte hänt än

En av de bästa sakerna med barn är att de har kvar detdär med att se fram emot saker. Mina barn har längtat i flera veckor till att jag ska fylla år. De har pysslat och smusslat, planerat och frågat: hur många dagar är det kvar? Och igår var det äntligen dags. Med sång och frukost på sängen och massa fina, hemmapysslade och hjärtpyntade paket väcktes jag. Babblande och sprudlande kivades de om vilket paket som skulle öppnas först. Och jag har legat och hört hur de bråkat om vem som ska bära brickan, blåsa ballongen eller gå först in till mig.

När jag låg där och längtade och väntade på att de skulle komma nån gång hann jag fundera. På hur länge jag fått finnas, så mycket kul jag varit med om och framförallt på allt som ligger framför mig. 

Hann tänka på dagen som skulle fyllas med god mat och familj. Minisemlorna fixas, bordet dukas, bubblet korkas upp.

Hann tänka på att jag nu kanske är medelålders. Tråkigt ord. Hur hann jag bli 35 år? Kommer ju ihåg när min egen pappa fyllde 35!  Är jag i mitten nu? Hälften kvar? Nä. Kommer kanske vara medelålders om tio år. Har massvis kvar. Som Håkan sjunger: "För jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än".

Lyssna här