Löplängtan

När man inte får eller kan göra något längtar man extra mycket efter det. Känner ni igen er? Just nu ser jag inlägg om vinterlöpning på Insta och FB, möter rosiga och upprymda kollegor efter fredagslöpningen och läser artiklar och blogginlägg om löpning överallt. Lyssnar på föreläsningar och poddar om löpningens tjusning. Drömmer om kurser jag vill gå. 

Men jag får inte vara med. Står liksom utanför. Så känns det i mina sämsta stunder. Men så tänker jag - vilket jäkla uppdämt sug efter löpning jag kommer att ha när jag väl kan springa igen. När menisken (som förmodligen är överansträngd) är kry igen. Övertygar mig om att löppausen kommer gynna mig. Sen. Långsiktigt. Tänker att om jag ska springa livet ut gör några månader inte ett skit. 

Så jag fortsätter längta. Fortsätter harva på med knästärkande övningar. Men har också börjat tänka på passa på att stärka överkroppen mer systematiskt. Detta klipp är perfekt för axlarna- där är jag svag. Och jag försöker mig på chinsbaren i tvättstugan.Igen. Så otroligt jobbigt! Här finns fina tips på teknik. Jag ska lära mig det!

Och jag kan faktiskt springa lite. 3 km i taget. Känner efter i knät. Och passar på att tänka på tekniken. I fredags efter jobbet hade jag en magisk stund ensam i snön i parken. Löpstyrka. Löpteknik. Jägarvila. Armhävningsrace. Love it!