Trots snö och slask var alla på gott humör när vi gav oss ut. Började lovande men efter tre-fyra kilometer tog det stopp för mig. Fan! Har lovat mig själv att sluta så fort det börjar ömma det minsta i knät, så det gjorde jag. Grymt besviken och kall gick jag tillbaka till kontoret. Det blir inget traillopp för mig. På länge. Skulle sprungit 4,4 mil nästa helg i Sandsjöbacka. Skulle blitt min största utmaning hittills. Nu blir det annat.
Vid lunchen satt jag och begrundade meningen med detta. Måste ju finnas en sådan. För varför blir jag drabbad som är så noga med styrka specifik för löpning och stretch och jag som älskar löpning mer än någonsin. Svaret är nog så enkelt att förr eller senare drabbas man som löpare av en skada. Och nu är det min tur.
Nu är det bara att fokusera på rehab och ha ett mål längre bort. Det har jag. 14:e juni SKA jag springa Tjejmarathon. Det har jag varit sugen på ett tag nu. Det är långt - 5 mil i terräng men det fiffiga är att man springer med hjärtat. Allt överskott går till Panzisjukhuset i Kongo som ni säkert hört, läst eller sett om på tex Skavlan i höstas. Läs mer här. Jag anmälde mig på nyårsnatten: detta är ett löfte till mig själv. Att långsiktigt läka knät och genomföra loppet.
Ni kommer så småningom kunna hjälpa mig att samla in pengar, genom att köpa mina kilometrar. På så sätt bidrar ni till att barn och kvinnor som blivit utsatta för grymheter i Kongo får det bättre. På så sätt bidrar ni till att jag blir ännu mer sporrad till att nå mitt mål att verkligen springa alla fem milen. Med hjärtat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar