Jag gillar det inte bara, men har insett värdet i en sån dag. Min femårings defaultläge är nämligen: spela. Han har ibland svårt att hitta på egna lekar eller vill inte vara med kompisar om de inte spelar. Så då får vi hjälpa honom.
Det är inget fel på att spela. Tvärtom tror jag det är väldigt bra. Till en gräns. Det finns sjukt mycket pedagogiska spel och kunskaper att hämta i spelvärlden. Men det sjuka är när barnet inte går på toa, inte säger hej eller är omöjlig att få till matbordet eller i säng för "jag ska bara spela klart denna banan först". Det sjuka är när barnet vill vara inomhus och inte kan hitta på en enda egen lek för inget annat än spela är roligt.
Då behöver vi hjälpa dem. Det är vi som har köpt alla dessa tv-spel och konsoler och paddor. Det är vi som måste sätta gränserna. Det är vi som måste lära dem andra sätt att umgås. Andra lekar, ge dem andra alternativ.
Det är skitjobbigt. För när vi själva är trötta och inte egentligen orkar leka eller ta konflikter eller hjälpa dem att hitta en kompis eller ta fram pyssel- och glitterlådan, det är då tv-spel och paddor passar som bäst. Det är då vi säger ja.
Så sex dagar av sju säger vi i min familj ja. Men idag är det nej. Och det är skitjobbigt. Och det är skitbra. För på tisdagar kommer vi iväg lite tidigare till skola och förskola eftersom ingen "bara ska spela klart först". Men visst har vi skrikit och gömt alla förbjudna skärmar på nya onåbara ställen och suckat otaliga gånger innan dess.
På tisdagar har vi också infört simhallsbesök. För utan skärmar kan ju inte dagens barn underhålla sig själva. Så det får pappan göra. Det är inte min grej. Då får de hellre bli spelberoende. Nä...skämt åsido. Om simhallsbesöket uteblir spelar vi ändå. Fast analogt. Så ja, vi föräldrar måste hjälpa dem att leka. Och det är skitjobbigt (när jag förlorar) och skitroligt (när jag vinner).
Jenny hjärtar: skärmfri tisdag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar