Att springa en mil

I lördags sprang jag Midnattsloppet för andra gången i mitt liv. Det är roligt, lite konstigt men framförallt festligt att springa i mörker mitt i stan. På en lördagkväll när jag egentligen borde vara på kräftskiva eller sova i min sköna säng. Men det är något visst med att ladda upp när det börjar skymma och ställa sig i startfållan gäspande.

Vi var ett gäng från min utomhusträningsgrupp Rootcamp som samlades och peppade innan och pustade ut tillsammans efter. Men loppet, det genomförde var och en på sitt sätt, i sitt tempo, med sina egna mål och förväntningar. Och alla kände sig nöjda med sin prestation. Med rätta. För oavsett om målet är att slå sitt rekord, komma under timmen eller klara av att ta sig runt är det en fantastisk bedrift att springa en mil. I mörker och regn.

Det är svårt att i en tävling med 15000 andra säga till sig "jag tävlar bara mot mig själv". Och visst är det surt att komma 30 sekunder efter sin gamla tid. Men om jag lyckas tänka "fan vad bra jag är som överhuvudtaget springer" så ger det mig bättre förutsättningar att springa både längre och fortare nästa lopp jag ger mig på. För alla lopp är olika, alla förhållanden är olika: alltså blir resultaten också olika.

Att klara av att springa en mil är magiskt. Jag vet att jag tänkte efter min allra första mil för två år sedan att "kan jag klara detta kan jag klara vad som helst. Jag kan springa hur långt som helst". Och jag tror det stämmer. Nästan iallafall. För avklarade utmaningar föder nya idéer. Nya mål sätts. Nya lopp måste bli sprungna. Mitt nästa är Risveden terräng, och därefter Lidingöloppet. Vilket lopp har du anmält dig till?

En som springer och pratar om det i sitt vinterprat är Martina Haag. Lyssna och inspireras här.