måndag 2 juni 2014

Vår fantastiska Marathonhelg

Påväg hem igen efter en helt grym helg. Trött i låten och lite skav på en tå påminner mig om helgens bravader. 

På fredagskvällen laddade vi med fantastisk god mat hos svåger och svägerska. Massor med kolhydrater, salt  och vitaminer. De hade tänkt på allt. Och efter en god natts sömn (det var inte lätt att somna) bjöds det på dunderfrukost! Gröt, ägg, spenat, rödbetdjuice, mackor och frukt. Kände mig bra i kroppen, ingen förkylning. Skönt. 

Sen iväg med buss och tunnelbana till Stadion. Mötte fler som skulle åt samma håll. Förväntan och spänning i luften. Jag var i väldigt god tid. Inte alls samma hets som på Göteborgsvarvet. Inte lika många  löpare. Största problemet var klädseln. När det är regn i luften men ska spricka upp ... Men sen kanske skurar... Äh, jag tar halvlånga tights och linne. Och jättetunn löparjacka dom hår att knyta runt höften. Det visade sig vara ett bra val. Perfekta väderförhållanden blev det tillslut. Först små regnskurar i väntan på start. Under loppet molnigt, lite sol, lagom varmt. Fläktande men inte blåsigt.


Efter obligatoriskt banan, sportdryck och toaköande var det dags. I startfållan mötte jag min granne Anna-Karin. Så kul att se ett känt ansikte. Försökte hålla värmen utan att göra av med energi. Värma upp hinner man lugnt med under första delen av loppet. Kollade fejsbook och blev grymt peppad av alla som faktiskt hejade på mej.

När startskottet gick kändes det helt overkligt. "Äntligen. Nu gör jag det som jag laddat så för". Saknade min Eva-Kajsa som skulle sprungit vid min sida. Fasen vad hon hade gillat detta!

Höll mig jättelugn första milen, även andra. Längtade efter Humlegården redan efter Västerbron, för där stod alla mina fina! Det var nog tråkigaste delen av loppet. Fasen vad långt emellan det var. Är lite sisådär med Stockholmsgeografikunskaperna. Men shit vad lycklig jag blev när jag äntligen fick krama Magnus å mamma å pappa. Barnen tycker jag är svettig och pinsam när jag kommer och vill pussas så med dem blev det high fives. Vilken ny kraft det gav! 

Och i Humlegården träffade jag Anna-Karin igen. Så vi började springa ihop. Det var hur grymt som helst. Att ha någon att småprata med och peppa ihop med visade sig vara guld värt! Vi delade upp sträckan och snackade lite om ditt och datt. "Nu är det bara 5 km kvar till tre mil, då börjar det riktiga loppet", var vi överens om. Och att fantisera om vad man ska käka på kvällen funkade riktigt bra. Tankarna på en stor kall öl och Bananasplit med massor av chokladsås tog mig framåt med lätthet. Och att påminna varann om hur vackert det är runtom oss. Vackraste sträckan var nog efter gärdet. Och därnånstans stod även Glenn Hysén och skrek "komigen nu för fan" och då gjorde vi som han sa. 

Vid Västerbron andra varvet var det tungt. Höfterna ömmade och benen var tunga och trötta. Men hjärtat ville mer. Anna-Karin fick ont i både lår och hälsenor så vi släppte taget och önskade varandra lycka till. Väl uppe på bron var det magiskt! Och viljan att träffa min familj en andra gång  drev mig vidare. 

Lite olika mantran hann jag med under loppet. I detta läge var det "var är mina fina barn" som gällde. Lite senare var det "jag kan dethär, jag är stark". I slutet var det: "snart i mål, fyfan vad bra jag är". 

Andra varvet på maran var nog bäst. Då känner man igen sig och kan börja räkna ner. När jag som bäst sprang på för att komma till Humlegården en andra gång stod plötsligt min lilla svåger och hejade. Så himla glad jag blev! En svettig bamsekram fick han och sen stack jag iväg fylld av känslan av att vara oövervinnelig. De sista kilometrarna blev mina snabbaste. Tårarna började rinna redan innan Stadion och känslan när jag såg alla människor därinne hejandes går inte att beskriva. Jag såg dem inte men jag kände på mig att min familj fanns där. Så jag sprang och sprang tills låren nästan skulle gå av. Men de höll. Jag höll!  Så grym känsla att gå i mål. Magiskt.

Man blir fort kall. Så på med överdragskläder och i med salt och mer vatten. Och som om det var förutbestämt stod Anna-Karin där vid kaffe- och bulleståndet. Så himla fint att få någon att glädjas med direkt efter. Att käka bulle och skåla i folköl med. Ja för det finns allt möjligt gott att stoppa i sig efter en mara: alltifrån gainomax och nötter till korv och bärs. Och jag lovar allt smakar gudomligt efter över fyra timmars löpning.


Nyduschad och med medaljen runt halsen tog jag mig till barnens favoritrestaurang Koh Pangan på Söder.  Där möttes jag av min nypensionerade mor och 65-årsfyllande far och mina älskade barn och bästa Mangan. Här skulle minsann firas! Dendär bärsen och Bananaspliten blev till ljuv verklighet (och massa god thaimat såklart). Mätta, glada och trötta somnade vi. I morgon skulle ju barnen springa! 


Det var såklart mäktigast att själv springa in på Stadion. Men att se dessa små godingar efter en hel kilometer ta i allt vad de har för att springa i mål var inte långt ifrån. Så mäktigt! 


Tre trötta marathonlöpare och fantastisk markservice avslutade helgen med en om möjligt ännu godare middag.

Tack alla som gjorde min helg så fantastisk!







Inga kommentarer: