Jag borde kanske inte ropa hej ännu, men gör det ändå. För jag är så himla glad över att min onda vad verkar ha läkt. Efter skadan vilade jag tills nästan all smärta var borta. Visst blev jag frustrerad och besviken av att inte kunna springa nu när jag verkligen behöver lägga i en högre växel. Men vaden hade sagt ifrån, och jag lyssnade.
När jag sedan vilat klart och i helgen kunde springa milen utan det minsta känning var jag sådär barnsligt lycklig.
Samma känsla under kvällens backträning. Med stort leende sprang jag och pratade högt med kroppen: Fan vad bra du är! Tack för att du bär mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar