Jag har två barn och vet verkligen hur kroppen kan förändras under och efter graviditeten. Och jag vet hur mycket träningen betydde för mig när det var som jobbigast. För mig var träningen något naturligt som gjorde att jag orkade med resten. Ett sätt att förbereda mig inför vad som komma skulle och sedan ett andningshål när barnen var födda. Jag hade turen och klarade mig från ryggont och foglossningar och kunde träna under hela båda graviditeterna. Jag berättar inte detta för att framstå som en superkvinna. Utan för att jag vill lyfta fram att träning i någon form för de mesta är bra. Kroppen gillar det. Musklerna, lungorna, hjärtat. Hjärnan gillar det efteråt. När endorfinerna utsöndras. Kroppens eget måbrahormon.
Alla har inte samma förutsättningar för att träna, speciellt inte under vissa perioder i livet. Men sen då? Det är så lätt att tappa det. Låta "familjen" eller jobbet eller något annat gå före. Falla in i en vardagslunk där träning inte finns med. Fast man vet att man håller sig friskare, sover bättre, känner sig gladare och piggare och fast man till och med kanske gillar det.
Visst är jag medveten om att alla inte älskar träning. Att vissa har skador eller situationer som hindrar. Men ni som innerst inne gillar det. Ni som känner igen er i den sköna belöningskänslan som infinner sig efter ett träningspass. Ni som tränade förut. Ni som aldrig tränat men faktiskt skulle vilja prova. Alla ni. Ta er en funderare på vad som skulle kunna bli bättre om ni bytte om och gav er iväg. Nu. Inte sen. Till gymet, till innebandyn, till skogsrundan, till dansen. Till yogamattan på vardagsrumsgolvet.
Hur viktigt är egentligen DIN hälsa och DITT välmående?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar