Det är något visst med att träna under "hårda" förhållanden. Det känns liksom mycket skönare efteråt. Man är lite bättre, lite duktigare än efter ett löppass en ljum sommarkväll.
Under mitt backpass med regnet piskande mot huden tänkte jag på Renata Chlumska som jag fått äran att lyssna till idag. Vilken kvinna! Hon kan verkligen snacka om att trotsa ensamhet, mörker och väder. Hon skulle nog inte bli imponerad av dagens löppass. Men på min tionde rusch uppför backen kom hennes ord om att ta ett steg i taget upp i huvudet. Och någonstans måste man ju börja. Och vips hade jag orkat en elfte. Och så lite fartlek på hemvägen. Fan vilken tjej jag är.
Jag kommer nog aldrig drömma om att bestiga berg på månen som Renata. Men idag fick jag ännu mera smak för att flytta gränser. Ett steg i taget. Ena foten framför den andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar