Och trött. Ungefär så känner känner man sig efter att ha klarat av ett helt Lidingölopp.
Det blev verkligen som jag dagen innan hade fantiserat om.Visserligen sken inte solen så värst mycket, och låret gjorde inte så ont som jag hade föranat. Men ljumskarna. Efter två mil la de liksom av. De ville inte samarbeta. Med mycket vilja och ett par snabbstretchingar tog jag mig uppför de sista backarna och orkade spurta in i mål. Och leendet fanns där. Och mina allra finaste stod vid målgången och jag tog mig tiden att high fivea dem. Det var verkligen magiskt.
För ett år sedan sprang jag mitt allra första lopp. Tjejlidingöloppet. Jag kommer ihåg hur jag och min tjejklassikerkompis Anna satt på tåget och drack champagne efter våra bedrifter. Jag var överlycklig över min första avklarade mil. Och hon efter att ha klarat sin tjejklassiker.
I glädjen och champagneruset anmälde jag mig till Göteborgsvarvet. För jag måste ju ha ett nästa mål. Och efter avklarat Göteborgsvarv anmälde jag mig till Lidingöloppet.
Det är så härligt hur man kan flytta gränser. Det som var ouppnåeligt blev plötsligt möjligt. Vad blir nästa mål? Närmast är det Finalloppet. Men sen då? Marathon? I NY eller Sthlm ...
Vi får se. Men får jag såhär fina diplom varje gång så är varendaste svettiga mil värt det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar