Konsten att inte begränsa sig...

... och samtidigt behålla det som är jag. Svår ekvation. Trots att jag sedan länge räknas som vuxen funderar jag en hel del på dethär med identitet och vad som egentligen är jag. Alla gör vi kanske det från och till? Man vill ju gärna vara sån eller sån. Röd eller blå. Nattuggla eller morronpigg. Rörig eller strukturerad. Jeanstjej eller kostymnisse. Pratig eller tystlåten. För det är tryggt att ha ett fack. Att passa in. Det är vilsamt att vara på ett sätt. Att ha sin stil. Både vad det gäller det yttre och det inre.  Jag har länge trott att ju äldre jag blir desto säkrare på vad som egentligen är jag kommer jag att bli. Så är inte fallet.

Jag får ju inte ihop mig!  Vilket fack ska jag vara i? Jag är både sportig och högklackad. Hälsofreak och dessertälskare. Partypingla och innerst inne Scout. Miljövän och slarvig på att återvinna. Och min musiksmak är obegränsad. Jag gillar både Avicci och Anna Ternheim och samtidigt Nirvana. Och jag gillar all sorts mat. Verkligen. Kan inte komma på en enda maträtt som inte går att äta. 

Det har känts som att vara odefinierad. Vag. Ända tills för ett tag sedan då jag träffade en klok person. Hon sa: omfamna allt som är du. Vi  pratade länge och jag är nu övertygad. För det måste inte vara ett problem! För du har ju lite av allt i dig. Inse det och du kan vara sådär härligt obegränsad. Det måste inte vara antingen eller. Det kan vara både och. Det facket vill jag bo i.