Att ta till oss det som inte går att greppa. Och göra något bra av det. Att få perspektiv på sitt levande liv. Det har han lärt mig.
Jag ville lyssna, men vågade inte. Visste att tårarna skulle forsa. På bussen, i bilen. Men nu har jag gjort det.
Kristian Gidlund. Så nära döden man kan komma. Så klok han var. Allt det ärliga och sorgliga. Allt det jävliga och vackra. Som när han påminde oss om att varje gång vi läser hans bok eller lyssnar på hans prat kommer han att finnas.
Oj vad han finns just nu. Hans ord sprids på nätet. Lyssnas på. Läses. Tårarna fortsätter rinna. Och jag är så väldigt glad över att få finnas.
1 kommentar:
Efter första meningen tänker jag att; undrar om det är Kristian Gidlund hon tänker på- och naturligtvis är det det....
Lyssnade till hans sommarprat i måndags 17 sep och dagen efter finns han inte mer....
Din vän Kajsa
Skicka en kommentar