Ja, han kan sjunga

Är fortfarande lite trött efter helgen. Är fortfarande helt upprymd av Håkanexplosionen. Lite skönt ont i ryggen efter att burit fina vänner på axlarna, efter tre timmars uppochnerhoppande. Efter konserten som, när tröttheten i ryggen släpper från ryggen, kommer sitta i kvar i mitt hjärta även när jag gammal och rynkig sitter i en gungstol på hemmet. Då kommer jag leende tänka tillbaka på alla dessa gånger Håkan gjort mig så ofantligt sprudlande glad. Det kommer rycka i kroppen även då. Och tårarna kommer på precis samma sätt som nu så sakta trilla till vissa sånger. Så sorgligt, på pricken, vackert ledsamt.

Efter denna konsert borde ingen lägre ifrågasätta. Så jävla dum fråga "Men kan han sjunga då?". Vem bryr sig? Vem får ett proppfullt Ullevi att hoppa uppochner i tre timmar? Spelar roll med sångröst om man får nästan sjuttio tusen människor att köa, knö, sjunga, skratta, gråta och bära varann på axlarna. 

Så många Håkankonsertminnen som förgyllt mitt liv. Vilken fantastisk resa.  Från mycket liten scen till en av de största. Vilken fantastisk person. Minns första lilla konserten på Emmabodafestivalen för 14 år sen. Mitt på dagen var det. Publiken bestod av några hundra nyfikna. För er som inte haft förmånen att besöka denna lilla fantastiska festival kan jag berätta att på Emmaboda spelar artisterna mitt bland publikens tält. Ljudet var förmodligen sådär. Men stämningen alltid på topp. Nästan ingen visste vem han var. En söt göteborgare i vita jeans. Minns hur jag glömde den nysignerade cd-singeln i pappersfodral (ja det var modernt då) utanför tältet. Det hällregnade den natten...men jag lyckades iallafall få med den hem. Och vilken totalnostalgi att hitta den på vinden idag!

Minns hur jag och min fina vän Jennie den sommaren körde runt i min pappas gamla Volvo 740 med rutorna nedvevade och Känn ingen sorg på repeat. Frihet, sommar och korv på Statiol. Och en nyupptäckt Håkan.

Minns solen på Slottskogsvallen, minns ett fullsatt Scandinavium och hans alldeles för svettiga byxor. Minns de vackra Taubevisorna på konserthuset. Minns både första och andra WoW-konserterna. Minns med rysningar och ståpäls hur nära jag och finaste Åsa-vännen kom på konserten i Varberg förra sommaren. Hur vi sådär fulljobbiga knödde oss ända fram till 14-åringarna i sjömanskostym och kände oss precis som dem. Svett och kärlek!

Minns i lördags. På grymmaste, starkaste Annas axlar var det en oförglömlig stund. Jag, Håkan (och sisådär 69 299 andra). 

Och ja: han kan sjunga.