Fan, jag gjorde det!

Nu är jag så sjukt skönt trött i kroppen. Efter att ha sprungit mitt första riktiga terränglopp, Risveden Terräng. 17,8 km och 22 backar, och den jävligaste heter Väggen. Nu förstår jag varför... 

Det finns många som inte förstår vitsen med att springa lopp. För ett par år sedan var jag likadan. Jag sprang lite då och då, för att jag hade lust, men inte mer än så. Sedan hände något. Jag tror det var i samband med att vi åkte Kortvasan med jobbet som tankarna föddes om att genomföra en tjejklassiker. Jag hade genom träning och fokus förbättrat min tid med ungefär en timma sen föregående år. Det triggade mig. För det är något speciellt med att ha konkreta mål att träna inför. Träningen blir liksom inte lika lätt överhoppad då. Och det är ännu mer speciellt att uppfylla dem. Inget går upp mot känslan av "fan, jag gjorde det". I juni uppfyllde jag mitt tjejklassikermål. Men jag blev så kär i löpningen att jag bara vill springa mer och längre. Som idag. Vi kan alla ändra uppfattning...

Å den här låten är grym! http://open.spotify.com/track/11LJn6SYsqSFTr6sXSff0G