Just nu längtar jag faktiskt lite. Snart kommer de hem igen och röjer runt. Mina goa barn. De är säkert inte alls lika glada att se mig som jag är att se dem. Kommer kanske straffa oss lite för att vi gjort saker på egen hand. Haft egentid. Varit på vuxenkräftskiva och dansat halva natten, sprungit lopp. Sovit ut. Och pratat. En hel frukost utan att ett enda mjölkglas spillts ut och inget gnäll om vad som är gott eller äckligt. Eller så kommer de vara sprudlande och jätteglada efter helgen hos farfar och Christine. Efter att ha gått på bio, fått frukost på sängen och ätit obegränsat med socker. Varit uppe hur länge de vill. Man vet aldrig. Det är det som är tjusningen med att vara ifrån dem. Jag är övertygad om att i långa loppet mår vi alla bra av egentid. Relationer förbättras av att vi får bytas av lite och av att vi får ägna oss åt oss själva och varandra. På varsitt håll. Farfar får bygga sin alldeles egen relation med sina barnbarn. Utan att vi föräldrar lägger oss i. Och jag och Magnus får bygga vår. Utan inblandning av våra barn. Jag vet att alla varken kan eller vill göra som vi. Men jag är helt övertygad om vikten av att pausa. Det gör att vi uppskattar varann mer. Och det gäller kanske inte bara barnen? "Go away, give me a chance to miss you ... " (P!nk)
http://open.spotify.com/track/0cBz9gSO44iAdpyvO2Gvt1
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar